Hej igen!
Under dagens färd till och från marknaderna hann jag prata en del med min taxichaufför, Kombo. Vi hann diskuterar allt från hans barn, som bor i USA och Storbritannien, gudssyn och bönevanor inom islam till att Kenya har en rätt tuff situation nu på flera fronter och familjebildning.
Han berättade att han är 62 år och har tretton barn. Eftersom han är muslim, kan han ha upp till fyra fruar. Medans en kvinna inte får ha mer än en man. Jag undrar lite om hur det fungerar säger att jag tycker det är orättvist för kvinnan som bara får ha en medans mannen får ha upp till fyra. Han håller väl med lite grann men tillägger att jo, men mannen får ju inte gå utanför äktenskapen som han har med just de fyra. Jag lämnar helt enkelt bara den kommentaren...
När jag frågar hur många fruar han har säger han en. Hon är 48 år. Men efter en stund säger han två. Han har också en ung kvinna på 18 år. För han ville ha fler barn. Och hans första fru var för gammal för att skaffa fler barn med. Kvinnorna bor i varsitt hus och han delar sin tid mellan husen och det är väldigt viktigt att är han två dagar i det ena ska han vara två dagar i nästa. Och han får inte vara tillsammans med den andra kvinnan när det är den första kvinnans dag och vice versa. De är också viktigt med rättvisa på andra plan. Köper han en Kanga (tyg som används som klädesplagg) till den ena kvinnan, måste han köpa det till den andra med.
När jag frågar specifikt om hans fru inte är svartsjuk eller tycker det är jobbigt säger han nej. Inte heller hans andra fru. När han kom på att han ville ha fler barn tog han upp det med sin fru. Och det var till och med frun som bestämde vilken hans andra fru skulle vara. Han sa sig vara helt öppen med det hela och alla var nöjda med situationen.
Däremot är det annars vanligt i Tanzania att mannen har något som kallas för Nyumba mdogo, vilket kan sägas vara ett förhållande med en annan kvinna. Som inte frun känner till.
Ha det gott så hörs vi snart igen!
Camilla
lördag 29 oktober 2011
Det blir inte alltid som man tänkt sig, men blir bra ändå
Hej igen!
Ja, då var det första lediga dagen i Östafrika! Jag stannar två dagar till i Dar es Salaam för att sedan ta mig vidare till Musoma på måndag, där jag ska stanna till onsdag. Därifrån tar jag mig till Mwanza där jag spenderar två dagar, för att sedan ta mig vidare till Nairobi för att som planen är nu gå på Walking Safari!
Tanken var att jag nu i helgen skulle få besök från Milly i Nairobi. Hon skulle ta sig till Dar med buss, men det var lite oklart hur bussarna skulle gå. Så hon väntade i går vid busstationen i flera, flera timmar. Bussen skulle gå vid 9 på kvällen och det ösregnade. Men sedan visade det sig att den skulle gå klockan 2 på lördag morgon istället. Det skulle innebära att hon inte skulle vara framme förrän lördag kväll och det skulle bil lite för mycket resande för för lite tid i Dar. Så hon tog sig istället tillbaka hem alldeles genomvåt sent på kvällen. Och vi kommer ju ses igen när jag kommer till Nairobi.
Så det blev lite ändrade planer. Och en sak som jag har lärt mig på plats i Östafrika är att saker inte riktigt blir som man har planerat. Så numera har jag en rätt stor öppenhet för att saker kan ta rätt mycket längre tid än man har trott eller rent av inte bli av. Och jag trivs rätt bra med den inställningen, vilket också gör att jag är lite mer avslappnad inför det som ska hända. Jag planerar inte så mycket utan ta saker som det kommer. Och det brukar bli mycket bättre så. Man måste ju inte ha planerat allt i detalj.
Och en stor anledning till att saker inte blir som de blir ligger ju utanför ens egen (eller andra näras) kontroll. Bussar, väder eller något annat.
Min plan, för jag hade ju trots allt en sån, för när Milly skulle komma var att vi skulle ta oss till den största marknaden i stan - Kariakoo. Så istället åkte jag dit själv och det var en spännande upplevelse. Väldigt mycket intryck och personer och fullt med folk som tyckte jag skulle betala en massa överpriser. Jag hittade inte allt jag ville ha där. Så jag bad sen taxichauffören, som körde mig mellan de olika ställena under dagen efter avtalad tid, att också ta mig till Mlimani. Där hittade jag än fler saker.
Flera roliga händelserna fick jag vara med om - många roliga prutningstillfällen, som innehöll en del skratt, varav ett var där mannen jag handlade av tillslut också stoppade ner en liten nyckelringsgiraff och sa till mig att inte säga något till hans chef. Det visade sig också att han dessutom vuxit upp i Musoma, Bunda närmare bestämt där jag var vid flera tillfällen förra året med Viskogen.
När jag handlade av en kvinna i en annan affär tittade hon på min klocka och tyckte den var fin. En vanliga basic quartsklocka och ville ha den, trots att armbandet nästan är helt trasigt på den. Hon bytte den mot ett halsband.
Det är ändå en stor fördel med att prata swahili när man handlar och man får ett bättre pris. Men ändå överpris som sagt. Jag tror dessutom priset blir något bätre om det inte är några andra vitingar där. Prutar man då och de andra hör riskerar de ju att minsta två möjligehet till bättre pris.
I flera affärer jag var inne i på Mlimani var det också en asiatisk man som handlade. När jag kom in i en till affär där han var började vi prata lite och vi undrade vad den andre gjorde där. Det visade sig att han bott i Tanzania i två år och arbetade med media. Kvinnan i affären sa då att hon hittat en man till mig. Och lite senare sa hon till mannen att hon hade en kvinna till honom. Och att hon hade klänning och allt redo. Jag skrattade och sa att jag klarar mig.
Mannen, som visade sig vara från Kina fortsatte att pruta på en noshörning i ebenholts och jag frågade om han blivit bra på att pruta. Jag tittade själv på några små djur i färgglad "softstone" som hon ville ha 3000Tsh (dividera med drygt 250 SEK) för. I de andra affärerna hade de velat ha 6000 som startpris. Hon gick strax ner till 2000 för en liten flodhäst jag ville ha, vilket jag personligen var nöjd med. mannen från Kina sa till mig att jag max skulle betala 800-1000, eftersom det ju bara var sten. Tillslut gick kvinnan med på det. Men sa då att "min man" skulle få köpa den till mig. Så det gjorde han. =)
Jag var väldigt nöjd över mina fynd för dagen, men tappade tyvärr en liten färgglad noshörning på golvet när jag kom hem, så nu är han noslös. Och jag hittar inte nosen hans.
Ha det gott så hörs vi snart igen!
Camilla
Ja, då var det första lediga dagen i Östafrika! Jag stannar två dagar till i Dar es Salaam för att sedan ta mig vidare till Musoma på måndag, där jag ska stanna till onsdag. Därifrån tar jag mig till Mwanza där jag spenderar två dagar, för att sedan ta mig vidare till Nairobi för att som planen är nu gå på Walking Safari!
Tanken var att jag nu i helgen skulle få besök från Milly i Nairobi. Hon skulle ta sig till Dar med buss, men det var lite oklart hur bussarna skulle gå. Så hon väntade i går vid busstationen i flera, flera timmar. Bussen skulle gå vid 9 på kvällen och det ösregnade. Men sedan visade det sig att den skulle gå klockan 2 på lördag morgon istället. Det skulle innebära att hon inte skulle vara framme förrän lördag kväll och det skulle bil lite för mycket resande för för lite tid i Dar. Så hon tog sig istället tillbaka hem alldeles genomvåt sent på kvällen. Och vi kommer ju ses igen när jag kommer till Nairobi.
Så det blev lite ändrade planer. Och en sak som jag har lärt mig på plats i Östafrika är att saker inte riktigt blir som man har planerat. Så numera har jag en rätt stor öppenhet för att saker kan ta rätt mycket längre tid än man har trott eller rent av inte bli av. Och jag trivs rätt bra med den inställningen, vilket också gör att jag är lite mer avslappnad inför det som ska hända. Jag planerar inte så mycket utan ta saker som det kommer. Och det brukar bli mycket bättre så. Man måste ju inte ha planerat allt i detalj.
Och en stor anledning till att saker inte blir som de blir ligger ju utanför ens egen (eller andra näras) kontroll. Bussar, väder eller något annat.
Min plan, för jag hade ju trots allt en sån, för när Milly skulle komma var att vi skulle ta oss till den största marknaden i stan - Kariakoo. Så istället åkte jag dit själv och det var en spännande upplevelse. Väldigt mycket intryck och personer och fullt med folk som tyckte jag skulle betala en massa överpriser. Jag hittade inte allt jag ville ha där. Så jag bad sen taxichauffören, som körde mig mellan de olika ställena under dagen efter avtalad tid, att också ta mig till Mlimani. Där hittade jag än fler saker.
Flera roliga händelserna fick jag vara med om - många roliga prutningstillfällen, som innehöll en del skratt, varav ett var där mannen jag handlade av tillslut också stoppade ner en liten nyckelringsgiraff och sa till mig att inte säga något till hans chef. Det visade sig också att han dessutom vuxit upp i Musoma, Bunda närmare bestämt där jag var vid flera tillfällen förra året med Viskogen.
När jag handlade av en kvinna i en annan affär tittade hon på min klocka och tyckte den var fin. En vanliga basic quartsklocka och ville ha den, trots att armbandet nästan är helt trasigt på den. Hon bytte den mot ett halsband.
Det är ändå en stor fördel med att prata swahili när man handlar och man får ett bättre pris. Men ändå överpris som sagt. Jag tror dessutom priset blir något bätre om det inte är några andra vitingar där. Prutar man då och de andra hör riskerar de ju att minsta två möjligehet till bättre pris.
I flera affärer jag var inne i på Mlimani var det också en asiatisk man som handlade. När jag kom in i en till affär där han var började vi prata lite och vi undrade vad den andre gjorde där. Det visade sig att han bott i Tanzania i två år och arbetade med media. Kvinnan i affären sa då att hon hittat en man till mig. Och lite senare sa hon till mannen att hon hade en kvinna till honom. Och att hon hade klänning och allt redo. Jag skrattade och sa att jag klarar mig.
 |
| Dagens fynd! |
Jag var väldigt nöjd över mina fynd för dagen, men tappade tyvärr en liten färgglad noshörning på golvet när jag kom hem, så nu är han noslös. Och jag hittar inte nosen hans.
Ha det gott så hörs vi snart igen!
Camilla
Sista dagen på jobbet i Dar es Salaam
Hej igen!
Ja, i går var då sista dagen på kontoret i Dar es Salaam. Kändes konstigt att avsluta saker där, då jag blivit så van vid att vara där.
Dagen innebar gemensam lunch och jag visade ett litet bildspel som jag satt ihop och berättade för dem alla där att jag trivts väldigt bra och uppskattat varje sekund jag varit där. Sen var det lite mer jobbande och efterstund blir jag hämtade för då har de förberett lite saker.
När jag kommer ner är alla där, förutom Helena som är på fältarbete i Iringa, och till och med Amina, som städar och tvättar hemma hos mig har kommit dit. På bordet står det dessutom en jättefin och jättestor tårta som det står "Välkommen tillbaka Camilla" på. Och så håller Gunnar ett litet tal och jag får ett fint kort och ett paket! Jag blir jätteglad och i jättefint paketet, som det finns två kikoyer i, som jag har pratat om hela tiden att jag vill köpa! Någon (läs Gunnar) har visst hört det och hade anlitat Tabia på kontoret att köpa dessa.
På kontoret verkar de alla ha uppskattat mig mycket, precis som jag uppskattat dem väldigt mycket! Och de är alla angelägna om att jag kommer tillbaka och ser att det finns mer som jag kan uträtta där! Och jag håller med dem till 100% och jag kommer väldigt gärna tillbaka. Snart!
Tutaonana!
Camilla
Ja, i går var då sista dagen på kontoret i Dar es Salaam. Kändes konstigt att avsluta saker där, då jag blivit så van vid att vara där.
Dagen innebar gemensam lunch och jag visade ett litet bildspel som jag satt ihop och berättade för dem alla där att jag trivts väldigt bra och uppskattat varje sekund jag varit där. Sen var det lite mer jobbande och efterstund blir jag hämtade för då har de förberett lite saker.
När jag kommer ner är alla där, förutom Helena som är på fältarbete i Iringa, och till och med Amina, som städar och tvättar hemma hos mig har kommit dit. På bordet står det dessutom en jättefin och jättestor tårta som det står "Välkommen tillbaka Camilla" på. Och så håller Gunnar ett litet tal och jag får ett fint kort och ett paket! Jag blir jätteglad och i jättefint paketet, som det finns två kikoyer i, som jag har pratat om hela tiden att jag vill köpa! Någon (läs Gunnar) har visst hört det och hade anlitat Tabia på kontoret att köpa dessa.
 |
| Fina paketet! |
På kontoret verkar de alla ha uppskattat mig mycket, precis som jag uppskattat dem väldigt mycket! Och de är alla angelägna om att jag kommer tillbaka och ser att det finns mer som jag kan uträtta där! Och jag håller med dem till 100% och jag kommer väldigt gärna tillbaka. Snart!
Tutaonana!
Camilla
fredag 28 oktober 2011
Alla dessa underbara människor!
Hej igen!
Ja, då var det sista dagen på kontoret idag. Känns lite vemodigt att lämna allt det fina jag har fått vara med om de senaste sex veckorna. Men mest är jag bara väldigt tacksam över allt jag har fått uppleva och ta del av!
Allt arbete som vårt regionkontor i Dar es Salaam gör tillsammans med våra partners är väldigt imponerande! Som alltid finns det givetvis saker att förbättra. Rapportering, återkoppling och mätbara mål har man inte samma vana vid och erfarenhet som i t.ex. en svensk organisation.
Men partnerorganisationerna håller på att lära sig och med ledning av Gunnar och Masudi har det bara under de besök jag varit med på hänt saker och alla partnerorganisationer har fått en större kunskap om dessa saker. Mötenas roll är till för dels att se vad som hänt i projekten hittills men också ett tillfälle att hjälpa partners utvecklas åt rätt håll och ge dem ledning hur de ska gå vidare. Dessa möten har de med partners två gånger per år.
Verksamheterna som partnerorganisationerna har med till exempel scouter, kvinnor som tillverkat alkohol eller fotbollsklubbar är väldigt imponerande och de har alla en väldigt bra verksamhet. Och de tack vare alla duktiga och engagerade anställda och voluntärer och den vilja bland dem de arbetar tillsammans med att vilja förändras och bidra till att andra får det bättre. De gör alla ett väldigt bra jobb! Och att ha fått möta alla dessa underbara människor har varit det absolut bästa med hela min vistelse i Östafrika!
Nedan är ett bildspel som ger en liten inblick i alla de möten jag har haft förmånen att vara med om.
Ha det bra och vi hörs snart igen!
Camilla
Ja, då var det sista dagen på kontoret idag. Känns lite vemodigt att lämna allt det fina jag har fått vara med om de senaste sex veckorna. Men mest är jag bara väldigt tacksam över allt jag har fått uppleva och ta del av!
Allt arbete som vårt regionkontor i Dar es Salaam gör tillsammans med våra partners är väldigt imponerande! Som alltid finns det givetvis saker att förbättra. Rapportering, återkoppling och mätbara mål har man inte samma vana vid och erfarenhet som i t.ex. en svensk organisation.
Men partnerorganisationerna håller på att lära sig och med ledning av Gunnar och Masudi har det bara under de besök jag varit med på hänt saker och alla partnerorganisationer har fått en större kunskap om dessa saker. Mötenas roll är till för dels att se vad som hänt i projekten hittills men också ett tillfälle att hjälpa partners utvecklas åt rätt håll och ge dem ledning hur de ska gå vidare. Dessa möten har de med partners två gånger per år.
Verksamheterna som partnerorganisationerna har med till exempel scouter, kvinnor som tillverkat alkohol eller fotbollsklubbar är väldigt imponerande och de har alla en väldigt bra verksamhet. Och de tack vare alla duktiga och engagerade anställda och voluntärer och den vilja bland dem de arbetar tillsammans med att vilja förändras och bidra till att andra får det bättre. De gör alla ett väldigt bra jobb! Och att ha fått möta alla dessa underbara människor har varit det absolut bästa med hela min vistelse i Östafrika!
Nedan är ett bildspel som ger en liten inblick i alla de möten jag har haft förmånen att vara med om.
Ha det bra och vi hörs snart igen!
Camilla
torsdag 27 oktober 2011
Att se varandra
Hej igen!
Igår var jag och åt lunch på mitt vanliga ställe, Best Bite som ligger rätt nära kontoret. När jag höll på att beställa av en man kom en annan förbi och ler till mig och säger till honom "Hon ska inte ha någon lök eller vitlök." Och så fortsätter han att förklara lite till på swahili för honom.
Någon gång i förra veckan beställde jag av just denna mannen och han pratade en liten stund med mig och undrade varför jag inte åt det. Det var en fin liten gest, som också rätt bra speglar den hjälpsamhet som man möter på olika sätt. Små saker men där det finns ett typ av seende bakom. Det är vad jag ser det som en typ av gemenskap människor emellan. Det tycker jag om.
Också när vi har varit ute i fält har jag ju som jag tidigare beskrivit fått hjälp med att bära mina foto- och filmgrejer av de som arbetar på våra partnerorganisationer.
Men jag har också fått hjälp av till exempel de tonårstjejer som jag filmade och intervjuade. De fixade stolar och bar mina grejer och hjälpte allmänt till om något höll på att ramla.
Det blir liksom att man tas in i en gemenskap bara man träffar någon lite snabbt. Man blir direkt Dada - syster med dem och de ser till att man har det bra. Just efter man hälsat känner man av en värme och en välvilja och de kanske tar ens hand och ska visa en något.
Även på gatan är det samma sak - "god morning sister" kan någon säga. Nån annan kanske skrattar till lite varmt och hälsar eller så får man bara ett leende, som ändå förmedlar något positivt.
Det är nog just dessa saker som jag tycker allra bäst om med Tanzania och Östafrika. Jag hoppas att jag kan ta med mig detta bemötande hem till Sverige igen!
Ha det gott så hörs vi snart igen!
Camilla
Igår var jag och åt lunch på mitt vanliga ställe, Best Bite som ligger rätt nära kontoret. När jag höll på att beställa av en man kom en annan förbi och ler till mig och säger till honom "Hon ska inte ha någon lök eller vitlök." Och så fortsätter han att förklara lite till på swahili för honom.
Någon gång i förra veckan beställde jag av just denna mannen och han pratade en liten stund med mig och undrade varför jag inte åt det. Det var en fin liten gest, som också rätt bra speglar den hjälpsamhet som man möter på olika sätt. Små saker men där det finns ett typ av seende bakom. Det är vad jag ser det som en typ av gemenskap människor emellan. Det tycker jag om.
Också när vi har varit ute i fält har jag ju som jag tidigare beskrivit fått hjälp med att bära mina foto- och filmgrejer av de som arbetar på våra partnerorganisationer.
Men jag har också fått hjälp av till exempel de tonårstjejer som jag filmade och intervjuade. De fixade stolar och bar mina grejer och hjälpte allmänt till om något höll på att ramla.
Det blir liksom att man tas in i en gemenskap bara man träffar någon lite snabbt. Man blir direkt Dada - syster med dem och de ser till att man har det bra. Just efter man hälsat känner man av en värme och en välvilja och de kanske tar ens hand och ska visa en något.
Även på gatan är det samma sak - "god morning sister" kan någon säga. Nån annan kanske skrattar till lite varmt och hälsar eller så får man bara ett leende, som ändå förmedlar något positivt.
Det är nog just dessa saker som jag tycker allra bäst om med Tanzania och Östafrika. Jag hoppas att jag kan ta med mig detta bemötande hem till Sverige igen!
Ha det gott så hörs vi snart igen!
Camilla
Sista fältbesöken - Tanzania Girl Guides
Hej igen!
Sista fältbesöket var i veckan hos Tanzania Girl Guides i Morogoro, där jag bland annat spelade in reklamsnutten i inlägg nedan. Med oss till Morogoro åkte Stella, som sitter i styrelsen för Tanzania Girl Guides nationellt. Resan till Morogoro tar ca 3 timmar effektiv körtid och lite kortare än 20 mil.
Jag filmade, fotograferade och intervjuade också några flickscouter på de tre skolor vi besökte där. Att intervjua barn är mycket enklare än att intervjua vuxna. De svarar på det man frågar - kort och koncist. Blir så mycket enklare att klippa ihop det till något bra sen. Vuxna har en tendens att lägga ut orden och komma ifrån ämnet och sen vet man inte riktigt vad de har sagt. Speciellt inte om det är på swahili. Och exakt vilka ord var det som var svaret på frågan? Och sa de det i en hel mening?
Tanzania Girl Guides bildades redan 1928 och arbetar i 17 olika distrikt i Tanzania, där Morogoro är ett av dem. Syftet med verksamheten är att stärka tjejerna, så att de kan bli självsäkra och självständiga individer genom guidning. Den del som IOGT-NTO-rörelsens Internationella Institut stödjer under ett projekt mellan 2010 och 2012 är kopplad till aktiviter som rör alkoholfrågan i fyra av distrikten, som förutom Morogoro är i Iringa, Tanga och Tameke.
Tanzania Girl Guides arbetar på motsvarande sätt som Burudi Girl Guides och Kenya Girl Guides med både teoretiska delar och praktiska övningar och sång, drama, poesi med mera.
När vi kom dit fick vi som vanligt träffa många av de viktiga personerna. På en av skolorna började vi med ett besök inne hos rektorn, där vi fick träffa en "Guider", som är den ansvariga för Girl Guides-verksamheten på skolan. Därefter fick vi gå till klassrummet och sitta längst fram. Någon ansvarig person presentera sig och talar om vilka vi är. Och eftersom vi denna gång var i Tanzania var det swahili som gällde. Vi får sedan presentera oss lite kort och övriga som var med gjorde det också. Man är ju en liten delegation varje gång man kommer.
Därefter ställer Gunnar och Masudi frågor till flickscouterna, som rör både hur de är indelade och deras arbetssätt men också rena kunskapsfrågor om alkoholens effekter och vilka erfarenhetr de själva har av alkohol. Om det förekommer hemma eller om de känner kompisar som har testat alkohol eller har gjort det själva.
Detta är i alla fall vad jag tror att de pratar om. Fast jag börjar förstå en hel del swahili nu, så sammanhangen brukar jag uppfatta ganska bra. Ibland går även humorn fram på swahili och då känner jag mig väldigt nöjd.
Efter att Gunnar och Masudi ställt sina frågor brukar de även fråga om jag vill ställa några frågor. Utmaningen blir lite väl stor att göra det på swahili så jag brukar istället fokusera på att prata med dem efteråt för någon filmintervju eller spela in ljud när de sjunger eller fotografera dem utomhus.
Ha det gott så hörs vi snart igen!
Camilla
Sista fältbesöket var i veckan hos Tanzania Girl Guides i Morogoro, där jag bland annat spelade in reklamsnutten i inlägg nedan. Med oss till Morogoro åkte Stella, som sitter i styrelsen för Tanzania Girl Guides nationellt. Resan till Morogoro tar ca 3 timmar effektiv körtid och lite kortare än 20 mil.
 |
| En skola i Morogoro, med Ulugurubergen i bakgrunden. |
 |
| Koncentrationen är hög när vi kommer. |
 |
| En flickscoutspatrull. |
 |
| Det är fina grejer att vara flickscout! |
 |
| Vi fick som vanlig sitta längst fram. Denna gång i vanliga skolbänkar. |
Därefter ställer Gunnar och Masudi frågor till flickscouterna, som rör både hur de är indelade och deras arbetssätt men också rena kunskapsfrågor om alkoholens effekter och vilka erfarenhetr de själva har av alkohol. Om det förekommer hemma eller om de känner kompisar som har testat alkohol eller har gjort det själva.
 |
| Och barnen satt fyra eller fem i varje skolbänk och på golvet. |
Detta är i alla fall vad jag tror att de pratar om. Fast jag börjar förstå en hel del swahili nu, så sammanhangen brukar jag uppfatta ganska bra. Ibland går även humorn fram på swahili och då känner jag mig väldigt nöjd.
 |
| Fotodags - alla scouterna har samlats. |
Ha det gott så hörs vi snart igen!
Camilla
onsdag 26 oktober 2011
Liseberg, fast i Dar es Salaam
Hej igen!
När jag går till kontoret i Dar es Salaam passerar jag varje gång en plats som får mig att känna mig lite hemma.
Jag tror rent av att det är härifrån som Liseberg hämtat sin inspiration. Och till och med Ada har vi där. Har dock inte sett till Kal. |
| Har Liseberg hämtat sin inspiration härifrån? Och var är Kal? |
Ha det gott så hörs vi snart igen!
Camilla
tisdag 25 oktober 2011
Reklamsnuttsinspelning
Hej igen!
Idag åkte vi från Dar es Salaam till Morogoro i Tanzania tillsammans med Stella på Tanzania Girl Guides och träffade flickscouter.
Jag intervjuade två av dem och bad också fem av dem vara med i vad som kommer att bli en kort reklamsnutt för "Vänner i Världen", som är IOGT-NTO-rörelsens Internationella Instituts insamling.
Här är en kort bakom kulissernatitt på när de fem tjejerna övar sig på uppmaningen på svenska. Jag kan avslöja att vi hade väldigt roligt!
Ha det gott så hörs vi snart igen!
Camilla
Idag åkte vi från Dar es Salaam till Morogoro i Tanzania tillsammans med Stella på Tanzania Girl Guides och träffade flickscouter.
Jag intervjuade två av dem och bad också fem av dem vara med i vad som kommer att bli en kort reklamsnutt för "Vänner i Världen", som är IOGT-NTO-rörelsens Internationella Instituts insamling.
Här är en kort bakom kulissernatitt på när de fem tjejerna övar sig på uppmaningen på svenska. Jag kan avslöja att vi hade väldigt roligt!
Ha det gott så hörs vi snart igen!
Camilla
lördag 22 oktober 2011
"Jag vill vara med på bild!"
Hej igen!
Regionkontoret i Dar es Salaam samarbetar med partners som ofta arbetar med skolor. Det är som jag tidigare skrivit väldigt tacksamt när vi kommer på besök och många skolor har förberett det noggrant.
Proceduren ser ofta ut på samma sätt. Först kollar någon i partnerorganisationen att rektorn och/eller huvudläraren är där. Sedan får vi komma dit och träffa den eller de berörda personerna. Där presenterar rektorn lite snabbt och partnerorganisationen berättar vilka vi är och vi får tala om vilka vi är också. Därefter är det dags att träffa läraren och sedan komma in i klassrummet.
I klassrummet får man för det mesta ställa sig längst fram och det förväntas att man ska säga något. Ibland kan det hända att man får sätta sig och kolla på om det är ett skådespel eller liknande som ska framföras.
Skolorna arbetar mycket med drama, poesi, sång och musik men också med rent teoretisk undervisning tillsammans med partners. Allt är givetvis kopplat till alkohol och i den kreativa delen kan ju eleverna tillägna sig kunskapen på ett annat sätt och mer göra den till sin. Det är också oftast denna bit - den praktiska - som de visar upp när vi kommer. Jag har fått uppfattningen att det är ett stort ögonblick för den att få visa upp det för oss.
Man kan också se att andra elever är väldigt nyfikna på vilka vi är och vad som händer och man ser flera ansikten i fönsterna runt omkring.
När vi sedan har sett färdigt på det eleverna visar upp är det dags att gå tillbaka till rektorn igen. I Tanzania är det extra viktigt med att säga hejdå, vilket man kallar kuaga.
Hos rektorn tackar vi sen för oss och de tackar tillbaka och hälsar oss välkomna åter och det är dags att skriva i gästboken, som finns på alla ställen man besöker.
På väg ut från skolan är nu barnen än mer nyfikna och har man en kamera i handen, så räknar de med att man ska ta kort. Och börjar man med det har man snart hela skolan där och det blir nästan svårt att ta sig därifrån. Det är en väldigt härlig känsla.
Ha det gott så hörs vi snart igen!
Camilla
Regionkontoret i Dar es Salaam samarbetar med partners som ofta arbetar med skolor. Det är som jag tidigare skrivit väldigt tacksamt när vi kommer på besök och många skolor har förberett det noggrant.
 |
| Nyfikna barn. |
Proceduren ser ofta ut på samma sätt. Först kollar någon i partnerorganisationen att rektorn och/eller huvudläraren är där. Sedan får vi komma dit och träffa den eller de berörda personerna. Där presenterar rektorn lite snabbt och partnerorganisationen berättar vilka vi är och vi får tala om vilka vi är också. Därefter är det dags att träffa läraren och sedan komma in i klassrummet.
 |
| Först får man komma in till rektorns kontor. |
I klassrummet får man för det mesta ställa sig längst fram och det förväntas att man ska säga något. Ibland kan det hända att man får sätta sig och kolla på om det är ett skådespel eller liknande som ska framföras.
 |
| Många barn vill vara med på bild. |
 |
| Många barn är nyfikna på vad som händer i klassrummet där vi är. |
 |
| Även vuxna är nyfikna på vad vi gör där. |
 |
| Innan vi går måste vi skriva i gästboken, tacka och säga hejdå. |
Hos rektorn tackar vi sen för oss och de tackar tillbaka och hälsar oss välkomna åter och det är dags att skriva i gästboken, som finns på alla ställen man besöker.
 |
| När vi sen ska gå vill alla vara med på bild. |
Ha det gott så hörs vi snart igen!
Camilla
Lördagsaktivitet
Hej igen!
Så var det helg igen och dags för lite vila efter ytterligare en hektisk, intressant och härlig vecka! Eller det blir en del jobb också. På måndag ska jag utbilda personalen i kommunikation så det måste jag förbereda också. Men lite ledigt har det blivit och en del kommaifattbloggande.
I eftermiddags tog jag mig till Slipway, som är som ett köpcentrum fast lite halvt utomhus. Jag tog en taxi dit och pratade swahili med taxichauffören och det gick riktigt bra. Slipway är ett rätt så dyrt ställe och mycket vitingar där, så det blir desto svårare att pruta. Men det blev ändå lite grejer - en kikoj, en sjal, ett armband, en karta och en swahilibok, så jag kan öva lite mer.
Innan taxichauffören kom och hämtade mig och körde mig hem igen passade jag på att äta pizza på restaurangen där med den låga solen över Indiska Oceanen. Det var vackert.
Ha det gott så hörs vi snart igen!
Camilla
Så var det helg igen och dags för lite vila efter ytterligare en hektisk, intressant och härlig vecka! Eller det blir en del jobb också. På måndag ska jag utbilda personalen i kommunikation så det måste jag förbereda också. Men lite ledigt har det blivit och en del kommaifattbloggande.
 |
| Dagens inköp: Kikoy till vänster, armband i mitten och sjal till höger. |
Innan taxichauffören kom och hämtade mig och körde mig hem igen passade jag på att äta pizza på restaurangen där med den låga solen över Indiska Oceanen. Det var vackert.
Ha det gott så hörs vi snart igen!
Camilla
Död råtta luktar väldigt illa
Hej igen!
När jag kom hem från Arusha i torsdags kväll möttes jag av två eller möjligen tre råttor i köket. Eftersom det var strömavbrott och det redan var lite skymning kunde jag inte riktigt se om de levde eller bara låg stilla. Jag försökte lysa lite på dem med min pannlampa, fast batterierna i den var dåliga, så det hjälpte inte så mycket. Jag stampade också lite i golvet för att försöka få någon reaktion men fick inte det. Jag gick istället och la mig tidigt och stängde dörren till sängkammaren och badrummet ordentligt utan att riktigt veta hur det låg till. Jag vet faktiskt inte riktigt vilket jag skulle tyckt varit värst - om de var levande eller döda.
Innan jag åkte till Arusha och efter att jag hade sett att något ätit av mitt bröd hade jag sett en råtta i köket, men den verkade mindre än de båda döda som låg på golvet i köket.
Morgonen därpå såg jag sedan och kände även på lukten att de faktiskt var väldigt döda. Jag var väldigt glad över att det var fredag, för på fredagar kommer Amina för att städa och tvätta och jag mötte henne i dörren när jag var på väg till jobbet och jag berättade läget för henne.
Den morgonen kände jag inte riktigt för att äta frukost hemma, så jag gjorde som tanzanerna - gick och köpte mandazi och åt frukost på jobbet.
Om den där tredje råttan också fanns/fortfarande finns i köket vet jag inte. Men jag har inte sett några spår som tyder på det. Än.
När jag kom hem sen på eftermiddagen luktade det gott i lägenheten igen och var rent och städat överallt. Det var fint!
Ha det gott och vi hörs snart igen!
Camilla
När jag kom hem från Arusha i torsdags kväll möttes jag av två eller möjligen tre råttor i köket. Eftersom det var strömavbrott och det redan var lite skymning kunde jag inte riktigt se om de levde eller bara låg stilla. Jag försökte lysa lite på dem med min pannlampa, fast batterierna i den var dåliga, så det hjälpte inte så mycket. Jag stampade också lite i golvet för att försöka få någon reaktion men fick inte det. Jag gick istället och la mig tidigt och stängde dörren till sängkammaren och badrummet ordentligt utan att riktigt veta hur det låg till. Jag vet faktiskt inte riktigt vilket jag skulle tyckt varit värst - om de var levande eller döda.
Innan jag åkte till Arusha och efter att jag hade sett att något ätit av mitt bröd hade jag sett en råtta i köket, men den verkade mindre än de båda döda som låg på golvet i köket.
Morgonen därpå såg jag sedan och kände även på lukten att de faktiskt var väldigt döda. Jag var väldigt glad över att det var fredag, för på fredagar kommer Amina för att städa och tvätta och jag mötte henne i dörren när jag var på väg till jobbet och jag berättade läget för henne.
Den morgonen kände jag inte riktigt för att äta frukost hemma, så jag gjorde som tanzanerna - gick och köpte mandazi och åt frukost på jobbet.
Om den där tredje råttan också fanns/fortfarande finns i köket vet jag inte. Men jag har inte sett några spår som tyder på det. Än.
När jag kom hem sen på eftermiddagen luktade det gott i lägenheten igen och var rent och städat överallt. Det var fint!
Ha det gott och vi hörs snart igen!
Camilla
Bakom akronymer finns en massa underbara människor
Hej igen!
När jag kom till Östafrika för en månad sedan var det många akronymer för alla partnerorganisationerna som mest var svåra att uttala och svåra att komma ihåg vilka ordning bokstäverna kom i och vad de stod för. Det var IDYDC, BGGA, BSA, KGGA, SCAD, WOCHIVI och några till. Sen var det lite begrepp som LFA, Log frame, BAR report och Operation Plan som florerade med.
Begreppen har nu fått mening för mig och akronymerna har blivit till organisationsnamn jag har koll på. Men framförallt har jag fått träffa alla underbara människor som arbetar på dessa organisationer. Och några av dem gör det dessutom på ideell basis.
En av alla de underbara människor jag fått möta är Carolyne Njoroge som arbetar som voluntär på SCAD Kenya. Arbetet där gör hon helt på ideell basis. Hon är ensamstående mor till en 7-årig dotter, som går i skolan. Hon försörjer både sig själv och dottern och betalar skolavgifter för dottern också. Hon har arbetat på SCAD som voluntär i över fem år. Tidigare fick de en liten ersättning varje dag, men det var då de hade ytterligare bidragsgivare. För att klara sin situation arbetar hon extra med att hålla i kurser hos andra organisationer och får på så sätt en liten inkomst.
Trots att de människor jag har mött har en sån helt annan situation än vad jag själv har, har de alltid nära till ett leende och är varma och helt närvarande personer som bryr sig om sina medmänniskor på ett äkta sätt. Det tycker jag är väldigt beundransvärt. Jag är så tacksam för att jag får denna fina möjlighet att träffa alla dessa underbara människor.
Ha det så gott så hörs vi snart igen!
Camilla
När jag kom till Östafrika för en månad sedan var det många akronymer för alla partnerorganisationerna som mest var svåra att uttala och svåra att komma ihåg vilka ordning bokstäverna kom i och vad de stod för. Det var IDYDC, BGGA, BSA, KGGA, SCAD, WOCHIVI och några till. Sen var det lite begrepp som LFA, Log frame, BAR report och Operation Plan som florerade med.
Begreppen har nu fått mening för mig och akronymerna har blivit till organisationsnamn jag har koll på. Men framförallt har jag fått träffa alla underbara människor som arbetar på dessa organisationer. Och några av dem gör det dessutom på ideell basis.
 |
| Carolyne jobbar som voluntär på SCAD Kenya. |
Trots att de människor jag har mött har en sån helt annan situation än vad jag själv har, har de alltid nära till ett leende och är varma och helt närvarande personer som bryr sig om sina medmänniskor på ett äkta sätt. Det tycker jag är väldigt beundransvärt. Jag är så tacksam för att jag får denna fina möjlighet att träffa alla dessa underbara människor.
Ha det så gott så hörs vi snart igen!
Camilla
Utmaningar med filmande
Hej igen!
Efter Nairobi blev det en sväng hem till Dar igen. Fredag blev en halvdag, då det blivit väldigt långa dagar och också en del helgjobb. Sen var det helg och den ägnades bara åt vila och lite läsande hemma.
Och det blev också en kort utflykt till Shoppers Plaza, som är ett litet shoppingcenter, dit man kan gå om man inte är alltför trött. Det tar kanske en halvtimme att promenera dit. Till det får man tänka in att det är 34 grader varmt, stark sol i princip överallt och en hel del trafik man får vara uppmärksam på. Och framförallt måste man vara inställd på att alla kommer prata med en, hälsa på en eller säga hey baby till en. Eller vilja att man ska komma in i deras affär.
Är man bara beredd på det blir det en trevlig upplevelse och man behöver verkligen inte känna sig osedd. För egen del tänker jag inte på att jag ser annorlunda ut förrän jag ser mig själv på ett foto tillsammans med en afrikan. Det blir liksom rätt påtagligt då.
På måndagen hade jag utbildning med Helena på Regionkontoret, som kommer ansvara för Östafrikas hemsidesdel och hjälpte henne med hemsidan, Dropboxkonto, uppdatering av program, installerade Skype och lite såna grejer. Hon verkade tycka det var lika spännade som jag med hemsidan, så det känns väldigt bra!
Tisdag sen var det dags att ut och flyga igen. Arusha var målet denna gång och vi flög till Kilimanjaros flygplats. En gång till hamnade jag på ett ställe som jag redan varit på i Östafrika och det kändes även hemma här. Skillnaden denna gång var bara att jag nu inte skulle klättra upp för ett berg under sex dagar.
I Arusha träffade vi Faith och Christina på WOCHIVI, som tillsammans med åtta volontärer arbetar med kvinnor och barn.
Kvinnorna de arbetar med tillverkar och säljer alkohol. WOCHIVI ger dem utbildning och ett ekonomiskt bidrag så att de kan starta upp en alternativ verksamhet.
Vi fick träffa en massa kvinnor - både de som fortfarande tillverkar och säljer alkohol och framförallt kvinnor som idag har ett eget lite grönsaksstånd, säljer mandazi (=munkliknande saker som man äter till frukost eller fika), syverksamhet eller de som säljer kol.
Jag fick tillfälle både att filma och ställa en massa frågor, men Faith fick skynda på mig lite, då vi hade en massa fler att besöka.
Filmandet blir lite spännande när vi är en hel grupp som kommer och alla engageras i det hela. Många vill hjälpa till att förklara för den som blir intervjuad hur det ska gå till och hjälper till att svara på frågorna eller sätter micken lite närmare. Det gör att det hela kan ta lite längre tid, då jag får be intervjupersonen ta om det hela och att de andra måste vara tysta och flytta lite på sig. Till det har vi allt ljud i bakgrunden, grannar som kommer, barn som kommer, motorcyklar som kör förbi eller en radio som är på högt i bakgrunden. Sen, för att få så mycket material med mig som möjligt försöker jag att hinna filma, fotografera och ta ljud samtidigt. Eftersom jag intervjuar själv blir det svårt att kolla av ljudet i hörlurar. Men jag får in ljud både i kameran och i en extern mikrofon så förhoppningsvis kommer något av det att bli ganska så bra. För de intervjuer jag ska göra artiklar till spelar jag in dessa på den externa mikrofonen. Den störst utmaningen blir all översättning som ska göras till filmandet sedan.
En annan utmaning med filmande råkade jag ut för när jag filmade utanför WOCHIVIs kontor. Där är en marknad där det finns flera kvinnor som ingått i projektet där de startat en ny verksamhet istället för att sälja alkohol. Under tiden som de andra hade möte fick jag möjlighet att träffa dessa och fotografera och filma. Två intervjuer hjälpte mig Christina att tolka innan Faith hade kommit till kontoret och innan mötet börjat.
Jag försäkrade mig i förväg om att det ska vara OK att filma och fotografera på platsen och det skulle inte vara några problem. Jag filmade de båda kvinnorna som jag intervjuat och skulle sedan ta några miljöbilder runt på marknaden. Då var det en man som ropade på mig och var väldigt upprörd och säger att jag inte kan göra så. Och han läxar upp mig en bra stund. Jag ber om ursäkt och säger att jag trodde att det var OK och att jag inte ska filma mer. Sedan är det OK igen.
En stor fördel med att vara många när jag intervjuar, filmar och fotar är att jag får en massa hjälp och inte behöver hålla reda på alla saker själv utan nån bär filmkameran, nån tar kameraväskan, nån tar stativet och nu senast antecknade Christina åt mig och tog namnet på de olika personerna. Kommer bli spännande att försöka förstå de anteckningarna sen. =)
När vi var på WOCHIVI fick vi också besöka skolor, där volontärerna bland annat arbetar med eleverna i skolan med drama, musik och poesi. WOCHIVI har till och med lyckas få in alkoholundervisningen i skolornas kursplan i de skolor de arbetar med.
Som vanligt när vi kom till skolan hade eleverna förberetts väl och vi fick ta del av skådespel på båda skolorna vi besökte. På den ena skolan var det nästan en timme långt tror jag. På swahili så klart. Och vissa av eleverna var verkligen teaterapor och kom till sin rätt.
Ha det så gott så hörs vi snart igen!
Camilla
Efter Nairobi blev det en sväng hem till Dar igen. Fredag blev en halvdag, då det blivit väldigt långa dagar och också en del helgjobb. Sen var det helg och den ägnades bara åt vila och lite läsande hemma.
Och det blev också en kort utflykt till Shoppers Plaza, som är ett litet shoppingcenter, dit man kan gå om man inte är alltför trött. Det tar kanske en halvtimme att promenera dit. Till det får man tänka in att det är 34 grader varmt, stark sol i princip överallt och en hel del trafik man får vara uppmärksam på. Och framförallt måste man vara inställd på att alla kommer prata med en, hälsa på en eller säga hey baby till en. Eller vilja att man ska komma in i deras affär.
Är man bara beredd på det blir det en trevlig upplevelse och man behöver verkligen inte känna sig osedd. För egen del tänker jag inte på att jag ser annorlunda ut förrän jag ser mig själv på ett foto tillsammans med en afrikan. Det blir liksom rätt påtagligt då.
På måndagen hade jag utbildning med Helena på Regionkontoret, som kommer ansvara för Östafrikas hemsidesdel och hjälpte henne med hemsidan, Dropboxkonto, uppdatering av program, installerade Skype och lite såna grejer. Hon verkade tycka det var lika spännade som jag med hemsidan, så det känns väldigt bra!
 |
| Kilimanjaro - denna gång är det inte klättring som gäller. |
Tisdag sen var det dags att ut och flyga igen. Arusha var målet denna gång och vi flög till Kilimanjaros flygplats. En gång till hamnade jag på ett ställe som jag redan varit på i Östafrika och det kändes även hemma här. Skillnaden denna gång var bara att jag nu inte skulle klättra upp för ett berg under sex dagar.
 |
| Faith och Christina på WOCHIVI i Arusha. |
 |
| Kvinnorna har istället för att sälja alkohol börjat med att sälja grönsaker... |
 |
| ...eller börjat arbeta som sömmerskor... |
Vi fick träffa en massa kvinnor - både de som fortfarande tillverkar och säljer alkohol och framförallt kvinnor som idag har ett eget lite grönsaksstånd, säljer mandazi (=munkliknande saker som man äter till frukost eller fika), syverksamhet eller de som säljer kol.
 |
| ...eller börjat sälja kol. |
 |
| Många personer är med när man ska intervjua och filma. |
En annan utmaning med filmande råkade jag ut för när jag filmade utanför WOCHIVIs kontor. Där är en marknad där det finns flera kvinnor som ingått i projektet där de startat en ny verksamhet istället för att sälja alkohol. Under tiden som de andra hade möte fick jag möjlighet att träffa dessa och fotografera och filma. Två intervjuer hjälpte mig Christina att tolka innan Faith hade kommit till kontoret och innan mötet börjat.
Jag försäkrade mig i förväg om att det ska vara OK att filma och fotografera på platsen och det skulle inte vara några problem. Jag filmade de båda kvinnorna som jag intervjuat och skulle sedan ta några miljöbilder runt på marknaden. Då var det en man som ropade på mig och var väldigt upprörd och säger att jag inte kan göra så. Och han läxar upp mig en bra stund. Jag ber om ursäkt och säger att jag trodde att det var OK och att jag inte ska filma mer. Sedan är det OK igen.
 |
| Joyce höll ordning på kameran och stativet när jag inte filmade. |
När vi var på WOCHIVI fick vi också besöka skolor, där volontärerna bland annat arbetar med eleverna i skolan med drama, musik och poesi. WOCHIVI har till och med lyckas få in alkoholundervisningen i skolornas kursplan i de skolor de arbetar med.
 |
| Barnen är väl förberedda när de framför sina dramatiseringar för oss. |
Som vanligt när vi kom till skolan hade eleverna förberetts väl och vi fick ta del av skådespel på båda skolorna vi besökte. På den ena skolan var det nästan en timme långt tror jag. På swahili så klart. Och vissa av eleverna var verkligen teaterapor och kom till sin rätt.
Ha det så gott så hörs vi snart igen!
Camilla
Att få rollen som expert
Hej igen!
I Nairobi träffade vi Kenya Girl Guides igen för ett möte och dessutom träffade vi SCAD Kenya och fick se deras verksamhet.
SCAD stod tidgare för Student Campaign Against Drugs, men de har nyligen utökat sin verksamhet och har därför betämt sig för att SCAD Kenya är namnet och att det inte är någon akronym som står för något.
På SCAD Kenya träffade vi bland annat Moses, Adrian och Felicty på deras nya kontor där de höll på att få allt i ordning. Deras verksamhet vänder sig till skolelever och studenter på universitetet. Volontärer på SCAD arbetar med klubbar på olika skolor och har ett program för dem som består av 6 olika moduler, som de arbetar med under en 8 veckors period. Modulerna handlar om elevernas självbild, deras egna åsikter och ställningstaganden på olika områden där då givetvis alkohol och droger är en central del.
Vi fick besöka en skola och en lektion som två volontärer höll i och som handlade om självmord. Klubbarnas storlek varierar lite, men kan vara ca 60 elever. Den grupp vi träffade var kanske runt 40 elever. Jag både filmade och fotade under tiden som lektionen pågick och språket som användes var mestadels engelska men också swahili och en del Nairobislang, så kallad Sheng, som tar lite engelska ord, lite Swahiliord och kan sen byta ordning på stavelserna i orden. Kan bli lite klurigt att texta i det filmade materialet sen.
När vi besöker skolorna i projekten får vi alltid en central plats och det förväntas att man ska säga något och det brukar bli bra. Men man förväntas också vara expert på i princip allt och man får vara försiktig så att man verkligen vet vad man pratar om. Denna gång hade vi strax innan lektionen i bilen pratat lite om självmord och ensamhet i Sverige och Allen, en av volontärerna, tog upp det vi hade sagt i bilen under lektionen.
Vi var denna gång på besök i en katolsk skola och jag fick uppmaningen av Allen i slutet av lektionen att avsluta det hela med en bön. Jag försökte säga lite diskret att det var bättre att han gjorde det och då rykte Masudi in och sa att jag inte var kristen, vilket kanske var att ta i lite... Men jag slapp i alla fall hålla i bönen.
På väg hem från SCAD till Guest houset en av dagarna hamnade vi mitt i rusningstrafiken i Nairobi, så det var bara att sitta och vänta. Men även när man väntar i en bilkö kan man sysselsätta sig med saker. Handla lite till exempel. Det är en av de braiga sakerna med Östafrika tycker jag - att det går runt försäljare mellan bilarna när det är kö eller också finns en massa försäljare utanför bussfönstren när bussarna stannar till och man kan handla direkt från bilen eller bussen. Och man kan köpa det mesta. När vi satt i kön och väntade på att få komma tillbaka till guest houset hade vi möjlighet att köpa knivar, kuddar, underlägg med olika motiv som blinkar, fotbollar i plast, Scrabble, hattar, handdukar eller bananer. Jag passade på att köpa lite jordnötter.
Ha det bra så hörs vi snart igen!
Camilla
I Nairobi träffade vi Kenya Girl Guides igen för ett möte och dessutom träffade vi SCAD Kenya och fick se deras verksamhet.
SCAD stod tidgare för Student Campaign Against Drugs, men de har nyligen utökat sin verksamhet och har därför betämt sig för att SCAD Kenya är namnet och att det inte är någon akronym som står för något.
På SCAD Kenya träffade vi bland annat Moses, Adrian och Felicty på deras nya kontor där de höll på att få allt i ordning. Deras verksamhet vänder sig till skolelever och studenter på universitetet. Volontärer på SCAD arbetar med klubbar på olika skolor och har ett program för dem som består av 6 olika moduler, som de arbetar med under en 8 veckors period. Modulerna handlar om elevernas självbild, deras egna åsikter och ställningstaganden på olika områden där då givetvis alkohol och droger är en central del.
 |
| Några i personalen och volontärer på SCAD Kenya. |
 |
| Så här kan det se ut när jag filmar partners aktiviteter. |
Vi var denna gång på besök i en katolsk skola och jag fick uppmaningen av Allen i slutet av lektionen att avsluta det hela med en bön. Jag försökte säga lite diskret att det var bättre att han gjorde det och då rykte Masudi in och sa att jag inte var kristen, vilket kanske var att ta i lite... Men jag slapp i alla fall hålla i bönen.
På väg hem från SCAD till Guest houset en av dagarna hamnade vi mitt i rusningstrafiken i Nairobi, så det var bara att sitta och vänta. Men även när man väntar i en bilkö kan man sysselsätta sig med saker. Handla lite till exempel. Det är en av de braiga sakerna med Östafrika tycker jag - att det går runt försäljare mellan bilarna när det är kö eller också finns en massa försäljare utanför bussfönstren när bussarna stannar till och man kan handla direkt från bilen eller bussen. Och man kan köpa det mesta. När vi satt i kön och väntade på att få komma tillbaka till guest houset hade vi möjlighet att köpa knivar, kuddar, underlägg med olika motiv som blinkar, fotbollar i plast, Scrabble, hattar, handdukar eller bananer. Jag passade på att köpa lite jordnötter.
Ha det bra så hörs vi snart igen!
Camilla
Söndagshäng med Milly i Nairobi
Hej igen!
På söndagen i Nairobi träffade jag min kompis Milly, som jag lärde känna förra året på en bil- och bussresa från Musoma till Nairobi. Hon var vän till Alloyce, som jobbade på Vi-skogens kontor.
Jag blev hembjuden till henne och hennes familj till deras hus som ligger på väg till flygplatsen. Vi skulle ses vid tio vid ett av hotellen i centrum, som jag hittade till efter vår promenad dagen innan. Milly kom och hämtade mig och på väg till Matatun som skulle ta oss hem till henne köpte Milly lite fika. När vi kom till embakasi, som också är det gamla namnet på Nairobis flygplats, innan den döptes om till Jomu Kenyatta International Airport, fick vi byta från matatu till taxi. Vanligtvis brukar Milly här ta en Piki piki (motorcykel) men eftersom jag var på besök blev det taxi istället.
Vi åkte genom ett slumområde, där de inte ens har vatten och inte heller avloppssystem eller någon typ av avfallshantering. Det var väldigt mycket sopor överallt.
Sedan kom vi till ett finare område, ett gated community med vad man skulle kunna kalla radhus. Och det är där som Milly bor. Vi möts av en supersöt liten hund, som heter Skippy och man kan verkligen förstå varför han heter det han heter. Han skuttade runt hela tiden och var jätteglad. Huset var i två våningar med och fyra sovrum och ett vardagsrum. De som bor i huset är Milly, hennes föräldrar och hennes lillasyster samt två tjejer i 10-års åldern. En av dem heter Angela och jag träffade henne även sist lite kort. Angela var hemma när jag kom och hon hade bett att jag skulle ta med mig choklad, så jag tror hon blev rätt glad över att jag hade det med mig.
Vi lagade mat och det blev kyckling och Ugali, som är en majsgröt som man äter istället för potatis eller ris. Jag fick laga Ugali och stod och rörde när hennes föräldrar kom hem. De skrattade lite och Milly fick ta över när det blev lite för tugnt för mig. Det krävs verkligen en speciell teknik.
Vi hade väldigt trevligt och lyssnade på Kenyansk musik och jag fick en massa musiktips. Och så smidde vi lite planer för att hon ska komma och hälsa på här i Dar i slutet av nsäta vecka, när jag slutat arbeta på plats här och jag ska ha en dryg veckas semester.
Jag ville sedan ta mig hem innan det blev mörkt, men då följde mig Milly tillbaka med taxi, med matatu till Nairobis centrum och sen med taxi ändå hem till Guest Houset igen. Och sen var det dags för middag med Gunnar och Masudi. En finfin dag!
Ha det fint så hörs vi snart igen!
Camilla
På söndagen i Nairobi träffade jag min kompis Milly, som jag lärde känna förra året på en bil- och bussresa från Musoma till Nairobi. Hon var vän till Alloyce, som jobbade på Vi-skogens kontor.
Jag blev hembjuden till henne och hennes familj till deras hus som ligger på väg till flygplatsen. Vi skulle ses vid tio vid ett av hotellen i centrum, som jag hittade till efter vår promenad dagen innan. Milly kom och hämtade mig och på väg till Matatun som skulle ta oss hem till henne köpte Milly lite fika. När vi kom till embakasi, som också är det gamla namnet på Nairobis flygplats, innan den döptes om till Jomu Kenyatta International Airport, fick vi byta från matatu till taxi. Vanligtvis brukar Milly här ta en Piki piki (motorcykel) men eftersom jag var på besök blev det taxi istället.
Vi åkte genom ett slumområde, där de inte ens har vatten och inte heller avloppssystem eller någon typ av avfallshantering. Det var väldigt mycket sopor överallt.
Sedan kom vi till ett finare område, ett gated community med vad man skulle kunna kalla radhus. Och det är där som Milly bor. Vi möts av en supersöt liten hund, som heter Skippy och man kan verkligen förstå varför han heter det han heter. Han skuttade runt hela tiden och var jätteglad. Huset var i två våningar med och fyra sovrum och ett vardagsrum. De som bor i huset är Milly, hennes föräldrar och hennes lillasyster samt två tjejer i 10-års åldern. En av dem heter Angela och jag träffade henne även sist lite kort. Angela var hemma när jag kom och hon hade bett att jag skulle ta med mig choklad, så jag tror hon blev rätt glad över att jag hade det med mig.
Vi lagade mat och det blev kyckling och Ugali, som är en majsgröt som man äter istället för potatis eller ris. Jag fick laga Ugali och stod och rörde när hennes föräldrar kom hem. De skrattade lite och Milly fick ta över när det blev lite för tugnt för mig. Det krävs verkligen en speciell teknik.
Vi hade väldigt trevligt och lyssnade på Kenyansk musik och jag fick en massa musiktips. Och så smidde vi lite planer för att hon ska komma och hälsa på här i Dar i slutet av nsäta vecka, när jag slutat arbeta på plats här och jag ska ha en dryg veckas semester.
Jag ville sedan ta mig hem innan det blev mörkt, men då följde mig Milly tillbaka med taxi, med matatu till Nairobis centrum och sen med taxi ändå hem till Guest Houset igen. Och sen var det dags för middag med Gunnar och Masudi. En finfin dag!
Ha det fint så hörs vi snart igen!
Camilla
fredag 21 oktober 2011
Plats-, dag- och årstidsförvirring
Hej igen!
Till Nairobi kom vi på en lördag och vi bodde på Anglican Church Guest House, som ligger nära centrum. Under lördagen tog vi en kort promenad ner till centrum genom Uhuru park (Uhuru betyder självständighet). När jag fick höra detta undrade jag vilken uhuru som avsågs om det var Zanzibars självständighet. Jag blev då påmind av Gunnar att vi ju vara i Kenya nu. Vilket kanske speglar min lilla förvirring av vilket land jag befinner mig i.
Vilken veckodag det är blir också rätt knasigt, eftersom vi är så mycket på resande fot och det kan bli jobb på helgerna också. Att dessutom förstå att det hemma i Sverige ena dagen är högsommarvärme i oktober och nästa dag är frost gör att det blir lite mer årstidsförväxling.
Det senaste årets årstider har inte riktigt varit som vanligt heller för mig. När det var snöoväder och tokkallt i Sverige senaste vintern var jag i 30 gradig värme i Musoma. Med undantag för lite snö uppe på Kilimanjaro. Sen var det lite lite vinter för mig hemma i Sverige och lite vår. När sommaren kom for jag till Island i juli, där man då närmast kunde likna vädret där vid vår. Och nu i september när hösten kommit till Sverige hamnar jag i 35-gradig värme igen. =)
Jag ser faktiskt fram emot en kort höst och sedan en vinter när jag kommer hem om drygt två veckor. Bortsett från mörkret då förstås...
Men först har jag två fullspäckade veckor kvar som jag ska ta vara på varenda sekund här i Ken... Buru... äh, Tanzania var det visst nu.
Ha det gott så hörs vi snart igen!
Camilla
Till Nairobi kom vi på en lördag och vi bodde på Anglican Church Guest House, som ligger nära centrum. Under lördagen tog vi en kort promenad ner till centrum genom Uhuru park (Uhuru betyder självständighet). När jag fick höra detta undrade jag vilken uhuru som avsågs om det var Zanzibars självständighet. Jag blev då påmind av Gunnar att vi ju vara i Kenya nu. Vilket kanske speglar min lilla förvirring av vilket land jag befinner mig i.
Vilken veckodag det är blir också rätt knasigt, eftersom vi är så mycket på resande fot och det kan bli jobb på helgerna också. Att dessutom förstå att det hemma i Sverige ena dagen är högsommarvärme i oktober och nästa dag är frost gör att det blir lite mer årstidsförväxling.
 |
| Blomman igår (vit), idag (ljuslila) imorgon (mörklila). |
Jag ser faktiskt fram emot en kort höst och sedan en vinter när jag kommer hem om drygt två veckor. Bortsett från mörkret då förstås...
Men först har jag två fullspäckade veckor kvar som jag ska ta vara på varenda sekund här i Ken... Buru... äh, Tanzania var det visst nu.
Ha det gott så hörs vi snart igen!
Camilla
Läskigt att flyga
Hej igen!
Efter Kisumu bar det sedan iväg till Nairobi. Börjar känna mig rätt hemma på den flygplatsen nu. Och börjar få en vana med att flyga också.
Men jag tycker det är rätt läskigt att flyga. Försöker att inte tänka på hur svårt det borde vara för en metallklump att vara uppe i luften och hamna på rätt plats på marken, men det verkar ju funka varje gång.
Konstigt nog har jag inte varit flygrädd förut. Utan gillade starten rätt mycket. Och tyckte bara det var lite jobbigt att landa då jag blev lite flygsjuk av det. Men rädslan tror jag kommit efter det att vi krockade på Victoriasjön med en annan båt förra året när jag var i Musoma.
Jag får i alla fall öva mig på att göra det jag tycker är läskigt. Och försöker att inte tänka på det så mycket utan försöker fokusera på andra saker. Jag tycker det är rätt fascinerande att se ut över landskapen, se Kilimanjaro, Masai Mara eller bara kolla på stadsbilden nedanför vid landning eller bara kolla på moln. Har jag dessutom en kamera i handen brukar jag glömma bort det mesta annat.
Ha det bra så hörs vi snart igen!
Camilla
Efter Kisumu bar det sedan iväg till Nairobi. Börjar känna mig rätt hemma på den flygplatsen nu. Och börjar få en vana med att flyga också.
Men jag tycker det är rätt läskigt att flyga. Försöker att inte tänka på hur svårt det borde vara för en metallklump att vara uppe i luften och hamna på rätt plats på marken, men det verkar ju funka varje gång.
 |
| Att titta på moln är en bra sysselsättning. |
Konstigt nog har jag inte varit flygrädd förut. Utan gillade starten rätt mycket. Och tyckte bara det var lite jobbigt att landa då jag blev lite flygsjuk av det. Men rädslan tror jag kommit efter det att vi krockade på Victoriasjön med en annan båt förra året när jag var i Musoma.
Jag får i alla fall öva mig på att göra det jag tycker är läskigt. Och försöker att inte tänka på det så mycket utan försöker fokusera på andra saker. Jag tycker det är rätt fascinerande att se ut över landskapen, se Kilimanjaro, Masai Mara eller bara kolla på stadsbilden nedanför vid landning eller bara kolla på moln. Har jag dessutom en kamera i handen brukar jag glömma bort det mesta annat.
Ha det bra så hörs vi snart igen!
Camilla
söndag 16 oktober 2011
Att känna sig hemma
Hej igen!
Det är en konstig känsla det där med att känna sig hemma. Jag tror jag har rätt så lätt för att känna mig hemma varsomhelst. Speciellt om jag kommer dit en andra gång. Och efter det är det ju hemma!
Dar es Salaam och lägenheten ser jag helt och hållet som hemma nu. Även fast jag har varit här mindre tid än jag varit på resande fot i Östafrika. Men myrorna, storödlis och allt det där har blivit min vardag.
Varje gång jag befinner mig på en ny plats är jag liksom där helt och hållet. Hemhemma försvinner inte, utan finns där såklart också och är också hemma. Men där jag är för stunden är liksom som en ny pusselbit och det blir ett närvarande som gör att det annorlunda livet ändå blir något hemtamt. Det blir som att jag får ytterligare en plats som jag kan känna mig hemma på. Och en trygghet i det.
Jag gillar den känslan att jag vet att jag kan känna mig hemma i princip varnånstans som helst.
När jag kom till Kisumu igen var det så kul att komma ihåg staden även om jag bara varit där korta stunder - vid fyra olika tillfällen tidigare. Jag hittar inte så bra i staden men det finns vissa riktmärken som jag känner till. Jag besökte Vi-skogens kontor i Kisumu och träffade Ylva och Bosse där. Och det var så naturligt och även konstigt på något sätt. Men mest bara självklart. Ylva visade mig runt där de hade sin nya trädgård, som var jättefin och ett helt nytt gult rum, som komplement till det gröna och det blåa som Johan och Johanna bodde i förra året när de gjorde sin praktik på Kisumukontoret. Och snart är det dags för 3 nya Biskops-Arnöstudenter att komma dit.
Till kontoret tog jag en taxi, men efter korta instruktioner från Ylva promenerade jag tillbaka till hotellet och det var enkelt att hitta. På väg hem (hemma denna gång var hotellet i Kisumu) var jag bara tvungen att gå in på Nakumatt, för att se om det var sig likt. Och det var det. Jag köpte samma chips, som jag gjort tidigare och tittade till popcornstället precis utanför där Johan brukade köpa sig popcorn.
På fredagskvällen träffade sen Masudi, Gunnar och jag Ylva, Bosse, Colins, som är Ylvas kille och Anna, som gjort praktik på Vi-skogen i ett annat sammanhang. De kom och hämta oss i Bosses fina bil, som man kan sätta in extrasäten därbak och så åkte vi till restaurangen vi skulle äta på. Sin vana trogen kör Bosse fel - ett varv runt hotellet blev det denna gång - så Ylva får säga till honom. Det är de där små detaljerna som ändå gör att allt känns som hemma och så naturligt.
Så nog var Kisumu hemma allt!
Ha det gott så hörs vi snart igen!
Camilla
Det är en konstig känsla det där med att känna sig hemma. Jag tror jag har rätt så lätt för att känna mig hemma varsomhelst. Speciellt om jag kommer dit en andra gång. Och efter det är det ju hemma!
Dar es Salaam och lägenheten ser jag helt och hållet som hemma nu. Även fast jag har varit här mindre tid än jag varit på resande fot i Östafrika. Men myrorna, storödlis och allt det där har blivit min vardag.
Varje gång jag befinner mig på en ny plats är jag liksom där helt och hållet. Hemhemma försvinner inte, utan finns där såklart också och är också hemma. Men där jag är för stunden är liksom som en ny pusselbit och det blir ett närvarande som gör att det annorlunda livet ändå blir något hemtamt. Det blir som att jag får ytterligare en plats som jag kan känna mig hemma på. Och en trygghet i det.
Jag gillar den känslan att jag vet att jag kan känna mig hemma i princip varnånstans som helst.
När jag kom till Kisumu igen var det så kul att komma ihåg staden även om jag bara varit där korta stunder - vid fyra olika tillfällen tidigare. Jag hittar inte så bra i staden men det finns vissa riktmärken som jag känner till. Jag besökte Vi-skogens kontor i Kisumu och träffade Ylva och Bosse där. Och det var så naturligt och även konstigt på något sätt. Men mest bara självklart. Ylva visade mig runt där de hade sin nya trädgård, som var jättefin och ett helt nytt gult rum, som komplement till det gröna och det blåa som Johan och Johanna bodde i förra året när de gjorde sin praktik på Kisumukontoret. Och snart är det dags för 3 nya Biskops-Arnöstudenter att komma dit.
Till kontoret tog jag en taxi, men efter korta instruktioner från Ylva promenerade jag tillbaka till hotellet och det var enkelt att hitta. På väg hem (hemma denna gång var hotellet i Kisumu) var jag bara tvungen att gå in på Nakumatt, för att se om det var sig likt. Och det var det. Jag köpte samma chips, som jag gjort tidigare och tittade till popcornstället precis utanför där Johan brukade köpa sig popcorn.
På fredagskvällen träffade sen Masudi, Gunnar och jag Ylva, Bosse, Colins, som är Ylvas kille och Anna, som gjort praktik på Vi-skogen i ett annat sammanhang. De kom och hämta oss i Bosses fina bil, som man kan sätta in extrasäten därbak och så åkte vi till restaurangen vi skulle äta på. Sin vana trogen kör Bosse fel - ett varv runt hotellet blev det denna gång - så Ylva får säga till honom. Det är de där små detaljerna som ändå gör att allt känns som hemma och så naturligt.
Så nog var Kisumu hemma allt!
Ha det gott så hörs vi snart igen!
Camilla
Alltid Redo för en massa scouter
Hej igen!
I Kisumu fick vi också träffa Kenya Girl Guides och se deras verksamhet där. Även i Nairobi träffade vi dem sen där vi hade ett så kallat monitoringmöte, som är ett slags utvärderingsmöte och även ge tips på hur de kan gå vidare och nå upp till deras mål.
I Östafrika jobbar institutet med något som kallas Log frames som är ett utvärderingsverktyg och bygger på en metod som heter LFA. Ett väldigt överskådligt system där man också kopplar ihop det med ekonomibiten och en så kallad operation plan, som talar om vilka aktiviter man genomför. Det är lätt att följa och se om man har gjort det som ska göras och om pengarna har räckt på ca 2 A4-sidor.
I Kisumu fick vi träffa Dorothy, som arbetar på kontoret i Nairobi och Pacifica som arbetar i Kisumu. Vi fick också träffa Pamela, som även hon arbetar i Kisumu.
De hade gjort upp ett mycket späckat schema för oss. Först skulle vi träffa en person på utbildningministeriet, som de arbetar väldigt tätt med och sen skulle vi ut i fält.
Tidsplaneringen är lite annorlunda än i Sverige. Vi skulle egentligen börjat vid klockan åtta på morgonen men de hade i förväg ändrat det och sen var nog klockan strax efter nio när vi var på kontoret. Bilen vi skulle åka med var inte heller riktigt klar, så den fick vi vänta på en halvtimme också. Så klockan var väl strax efter tio när vi kom iväg.
Vi åkte till Siaya, som ligger ca 1 timmes bilfärd norr om Kisumu, på andra sidan ekvatorn. På vägen passerade vi också Obama road, som inte helt oväntat går till Obamas farmor. Vägen dit höll de på att asfaltera nu. Jag sa lite på skoj att vi kunde fika där på vägen hem och Pacifica sa att om vi hinner skulle vi göra det.
Schemat sen var att vi skulle besöka 7(!) skolor, men vi hann bara med 6 och den sista hade de hunnit gå hem. Planen var att vi skulle vara hemma i Kisumu igen vid klockan 4. Det är bra att liksom scouterna alltid vara redo på att vad som helst kan hända. Och framförallt att det man tror ska hända inte alltid händer.
Det var extra kul att åka till Siaya, eftersom jag efter ett tag insåg att det var där vi hade varit för ungefär ett år sedan på våra första fältbesök precis när vi kom till Östafrika med Vi-skogen. Jag kände igen universitet vi passerade, ekvatorbollen, Obama road och sen passerade vi också ett av Vi-skogens kontor. Jag kommer speciellt ihåg det eftersom de hade en väldigt läskig toalett med en massa flugor där. Och det var precis där som mina glasögon gick sönder förra året.
Skolorna vi besökte var som sagt många och alla var så glada över att just vi kom på besök. På de sista skolorna, som vi kom till väldigt sent, hade eleverna ändå stannat kvar bara för att vi skulle komma. Då känns det extra viktigt att ta sig tid för dem och inte bara rusa vidare för att hinna hem i tid.
Kenya Girl Guides arbetar tillsammans med skolor och har flickscoutklubbar som är kopplade till skolan. Klubbverksamheten äger rum ca en gång i veckan efter ordinarie skoltid eller under lunchtid.
Flickscoutklubbarna hade förberett lite olika saker för oss. Sånger, skådespel och drama. Detta är en del av hur Kenya Girl Guides arbetar med alkoholfrågan där eleverna själva väljer ett sätt att arbeta med en fråga kopplad till alkohol. Detta gör de mellan de olika lektionerna de har och kan på så sätt internalisera frågan och kunskapen om alkohol på sitt eget sätt.
Under de träffar de har får de undervisning om alkoholfrågan och får dela med sig av de erfarenheter de själva har och hur man ska handskas med problematiken.
Kenya Girl Guides har ett speciellt alkoholmärke, som flickscouterna får när de har genomgått utbildningen. Under våra besök var Dorothy noga med att samla in deras böcker och titta på vad de har skrivit och ställde också frågor för att se vad de lärt sig. Kenya Girl Guides håller också på att ta fram en handbok om alkohol, som vid skrivande stund är på tryckeriet.
Tyvärr blev det ingen fika hos Farmor Obama, men nästa gång lovade Pacifica mig att vi skulle dit! Och när vi var hemma i Kisumu? Klockan var nog halv åtta på kvällen...
Ha det gott så hörs vi snart igen!
Camilla
I Kisumu fick vi också träffa Kenya Girl Guides och se deras verksamhet där. Även i Nairobi träffade vi dem sen där vi hade ett så kallat monitoringmöte, som är ett slags utvärderingsmöte och även ge tips på hur de kan gå vidare och nå upp till deras mål.
I Östafrika jobbar institutet med något som kallas Log frames som är ett utvärderingsverktyg och bygger på en metod som heter LFA. Ett väldigt överskådligt system där man också kopplar ihop det med ekonomibiten och en så kallad operation plan, som talar om vilka aktiviter man genomför. Det är lätt att följa och se om man har gjort det som ska göras och om pengarna har räckt på ca 2 A4-sidor.
 |
| Flickscouter. |
De hade gjort upp ett mycket späckat schema för oss. Först skulle vi träffa en person på utbildningministeriet, som de arbetar väldigt tätt med och sen skulle vi ut i fält.
Tidsplaneringen är lite annorlunda än i Sverige. Vi skulle egentligen börjat vid klockan åtta på morgonen men de hade i förväg ändrat det och sen var nog klockan strax efter nio när vi var på kontoret. Bilen vi skulle åka med var inte heller riktigt klar, så den fick vi vänta på en halvtimme också. Så klockan var väl strax efter tio när vi kom iväg.
Vi åkte till Siaya, som ligger ca 1 timmes bilfärd norr om Kisumu, på andra sidan ekvatorn. På vägen passerade vi också Obama road, som inte helt oväntat går till Obamas farmor. Vägen dit höll de på att asfaltera nu. Jag sa lite på skoj att vi kunde fika där på vägen hem och Pacifica sa att om vi hinner skulle vi göra det.
 |
| Alltid Redo! |
 |
| En liten regnbågsscout. |
Skolorna vi besökte var som sagt många och alla var så glada över att just vi kom på besök. På de sista skolorna, som vi kom till väldigt sent, hade eleverna ändå stannat kvar bara för att vi skulle komma. Då känns det extra viktigt att ta sig tid för dem och inte bara rusa vidare för att hinna hem i tid.
 |
| Utomhusundervisning av Pacifica. |
 |
| Sång och lek! |
Under de träffar de har får de undervisning om alkoholfrågan och får dela med sig av de erfarenheter de själva har och hur man ska handskas med problematiken.
 |
| Dorothy kollar noga vad scoutflickorna skrivit. |
 |
| Fokuserade flickscouter. |
 |
| Ekvatorn strax norr om Kisumu i Kenya. |
Camilla
Söndagsmys!
Hej igen!
Fyra veckor har jag vait på plats i Östafrika nu. Två veckor kvar på kontoret och sen ska jag ha en semestervecka efter det. Under semestern kommer det att bli ett besök i Musoma och jag har till och med blivit lovad mitt gamla rum där. Ska bli sååå najs! I övrigt vet jag inte om det blir Mombasa, Lamu eller kanske lite gorillatrekking i Rwanda. Men en sväng till till Nairobi blir det eftersom jag flyger hem därifrån.
Fyra veckor har gått som sagt och jag har varit mer på resande fot än hemma i Dar es Salaam. Det är otroligt givande allt jag får vara med om och otroligt intensivt.
De två helgerna jag har haft hemma i Dar har varit välbehövliga för att göra ingenting. Igår kväll blev det movie time med Downton Abbey! Väldigt bra serie. Tack Lisa för att jag fick dem överladdade dagen innan jag reste! Jag hade även med mig hela andra säsongen av In Treatment. Men det visade sig att det bara var de första 10 min av varje avsnitt... Så jag har något att se framemot att kolla på när jag kommer hem igen sen med.
Som jag nämnt tidgare är det absolut bästa att få träffa alla underbara människor! Och få se alla bra projekt de arbetar med. Men det blir en himla massa att sortera för det lilla huvet. Och därtill alla intressanta diskussioner med Gunnar och Masudi om allt från kycklingar i USA som fått linser för att de inte ska se och hacka på sina egna ägg och frimärkssamlande till lite annorlund sätt att komparera adjektiv på och Östafrikansk historia. Och sen mina berättelser om mina drömmar på morgonen. Jag vet inte om det är Malaronen som gör sitt till plus alla nya intryck. Men drömmarna om ormar, hus som köps och att jag är medveten om att jag drömmer är väldigt intensiva. Hjärnan går på högvarv!
Idag tog jag mig en liten promenad till Shoppers Plaza, dör de har en stor supermarket. Tanken var att jag skulle se om de hade öppet på frisersalongen och kolla in bokhandlen. Bokhandeln hade tyvärr bara böcker på engelska och jag var ute efter någon Astrid Lindgrenbok på Swahili.
När man beger sig ut, oavsett vad man har för litet ärrende måste vara vara beredd på att alla möten man står inför. Alla hejjar och när det är många på samma ställen och dessutom solen är stark vet man inte riktigt vem det är som säger något och det är svårt att svara. Det enda man kan vara säker på är att det är just en själv de pratar med. Mestadels vill de bara säga hej, i några varianter. Eller så är det en minibuss som undrar om man ska med eller en taxi eller en Bajaj, trehjuling som även går under namnet Tuctuc i andra delar. Livets ord lyckades prata med mig lite också.
Efter promenaden i solen och de dryga 34 graderna utomhus var jag rätt mör och tog en taxi tillbaka till mitt stammismatställe i närheten, Big Bite och där det blev lite mat. Sen promenerade jag hem igen och köpte det viktigaste, mjölk, choklad och annat godis, hos killen i miniaffären precis utanför. Och nu är jag helt slut och det är tid för att ta det lugnt! Och lyssna på utomhusdiscot här utanför. Dags för söndagsmys!
Vi hörs snart igen!
Ha det gott!
Camilla
Fyra veckor har jag vait på plats i Östafrika nu. Två veckor kvar på kontoret och sen ska jag ha en semestervecka efter det. Under semestern kommer det att bli ett besök i Musoma och jag har till och med blivit lovad mitt gamla rum där. Ska bli sååå najs! I övrigt vet jag inte om det blir Mombasa, Lamu eller kanske lite gorillatrekking i Rwanda. Men en sväng till till Nairobi blir det eftersom jag flyger hem därifrån.
Fyra veckor har gått som sagt och jag har varit mer på resande fot än hemma i Dar es Salaam. Det är otroligt givande allt jag får vara med om och otroligt intensivt.
De två helgerna jag har haft hemma i Dar har varit välbehövliga för att göra ingenting. Igår kväll blev det movie time med Downton Abbey! Väldigt bra serie. Tack Lisa för att jag fick dem överladdade dagen innan jag reste! Jag hade även med mig hela andra säsongen av In Treatment. Men det visade sig att det bara var de första 10 min av varje avsnitt... Så jag har något att se framemot att kolla på när jag kommer hem igen sen med.
Som jag nämnt tidgare är det absolut bästa att få träffa alla underbara människor! Och få se alla bra projekt de arbetar med. Men det blir en himla massa att sortera för det lilla huvet. Och därtill alla intressanta diskussioner med Gunnar och Masudi om allt från kycklingar i USA som fått linser för att de inte ska se och hacka på sina egna ägg och frimärkssamlande till lite annorlund sätt att komparera adjektiv på och Östafrikansk historia. Och sen mina berättelser om mina drömmar på morgonen. Jag vet inte om det är Malaronen som gör sitt till plus alla nya intryck. Men drömmarna om ormar, hus som köps och att jag är medveten om att jag drömmer är väldigt intensiva. Hjärnan går på högvarv!
Idag tog jag mig en liten promenad till Shoppers Plaza, dör de har en stor supermarket. Tanken var att jag skulle se om de hade öppet på frisersalongen och kolla in bokhandlen. Bokhandeln hade tyvärr bara böcker på engelska och jag var ute efter någon Astrid Lindgrenbok på Swahili.
 |
| Söndagsmys! |
Efter promenaden i solen och de dryga 34 graderna utomhus var jag rätt mör och tog en taxi tillbaka till mitt stammismatställe i närheten, Big Bite och där det blev lite mat. Sen promenerade jag hem igen och köpte det viktigaste, mjölk, choklad och annat godis, hos killen i miniaffären precis utanför. Och nu är jag helt slut och det är tid för att ta det lugnt! Och lyssna på utomhusdiscot här utanför. Dags för söndagsmys!
Vi hörs snart igen!
Ha det gott!
Camilla
Inspirerande människor på Blue Cross
Hej igen!
I Kisumu i Kenya träffade vi första dagen Blue Cross, som aspirerar på att bli ny partner till oss på Internationella Institutet. De har redan idag en väldigt bra verksamheten och söker mer bidrag för att kunna utöka denna.
Blue Cross i Kisumu har en verksamhet som rätt mycket liknar den som IDYDC har i Iringa. De arbetar med gatubarn och rehabilitering av dem på ett hem, där Blue Cross även har sitt kontor. Barnen på rehabiliteringshemmet är bara pojkar och de kallas för Kingdom Kids.
I deras verksamhet är de ute på gatorna där de vet att gatubarnen håller till. vilket i huvudsak är vid den stora marknaden, Kibuje. Där pratar de med gatubarnen och erbjuder dem att vara med i aktiviteter som de håller på gatan. De har samlingarna i en lokal och där får barnen tvätta sina kläder och delta i olika aktiviteter, så som bollspel till exempel. Detta är ett sätt för Blue Cross att ta reda på vad barnen kan ha för olika problem när de interagerar med varandra. Till exempel om de är våldsamma.
Om barnen bestämmer sig för att vara med i Blue Cross grupp träffas de ett antal gånger och sedan har de möjlighet att få komma till hemmet, där de får gå i skolan och får möjlighet till en alternativ framtid än att leva på gatan. Samtidigt försöker man att identifiera barnens familjer och arbetar med föräldrarna för att göra dem redo att få hem sina barn igen.
De barn som kommer till hemmet har haft problem som på ett eller annat sätt är kopplade till alkohol. Det kan antingen vara att de missbrukat själva eller att alkohol varit ett problem i hemmet som lett till våldsamheter, fattigdom eller andra problem som fått barnen att hamna på gatan från början.
De vi träffar som arbetar på Blue Cross är Ishmael, Rose-Mary, James och Mebo. Ishmael och Mebo bor också på hemmet och arbetar i princip dygnet runt varje dag. Rose-Mary bor i ett eget hus och James bor i ett hus ett stenkast från rehabiliteringscentret.
Det är verkligen fascinerande att få träffa människor som brinner så för att göra livet bättre för andra. De är alla så varma och trevliga.
Det första intryck jag får av James, som är projektkoordinator är att han är väldigt kompetent och har full koll på läget när Gunnar frågar om dokument och annat som behövs för att de ska ansöka om att få pengar till sitt projekt. Han ger ett alltigenom professionellt och sympatiskt intryck och har samtidigt nära till skratt.
När vi sedan besöker ett slumområde får jag reda på att det är där James har vuxit upp. Det visar sig också att han är föräldralös och inte haft några andra släktingar som tagit hand om honom. Han är äldst bland åtta syskon och har själv uppfostrat sina syskon och tar fortfarande hand om dem. Den yngsta går idag i andra klass.
Vi avslutar vårt besök med lunch på en restaurang vid Victoriasjön där flera av gatubarnen håller till och där man tvättar lastbilar, bilar och motorcyklar precis vid vattnet (kanske inte den bästa idén...). Maten som blir över ber James att få med sig och innan vi åker ger han den till två gatupojkar.
Det värmer i hjärtat att få träffa sådana människor.
Vi hörs snart igen!
Camilla
I Kisumu i Kenya träffade vi första dagen Blue Cross, som aspirerar på att bli ny partner till oss på Internationella Institutet. De har redan idag en väldigt bra verksamheten och söker mer bidrag för att kunna utöka denna.
Blue Cross i Kisumu har en verksamhet som rätt mycket liknar den som IDYDC har i Iringa. De arbetar med gatubarn och rehabilitering av dem på ett hem, där Blue Cross även har sitt kontor. Barnen på rehabiliteringshemmet är bara pojkar och de kallas för Kingdom Kids.
 |
| Två av Kingdom Kids framför rehabiliteringscentrer i Kisumu. |
 |
| På rehabiliteringscentret från barnen möjlighet att gå i skolan. |
 |
| Här sover Kingdom Kids. |
 |
| Ishmael. |
 |
| Rose-Mary |
 |
| Mebo, som är husmor. |
 |
| James. |
Vi avslutar vårt besök med lunch på en restaurang vid Victoriasjön där flera av gatubarnen håller till och där man tvättar lastbilar, bilar och motorcyklar precis vid vattnet (kanske inte den bästa idén...). Maten som blir över ber James att få med sig och innan vi åker ger han den till två gatupojkar.
Det värmer i hjärtat att få träffa sådana människor.
Vi hörs snart igen!
Camilla
Vem har ätit av mitt bröd?
Hej igen!
Dags för söndagsfrukost och ska ta fram lite bröd. Fast bara 2/3 är kvar sedan igår kväll. Hmm, någon har varit hungrig.
Hörde lite ljud från köket igår och funderade på vad det var, men såg inget. Den skyldigen verkar ha spelat lite spel också. En av tre dominobrickor som ligger på en kökshylla hade fått en ny placering i en skål och dessutom vatten i.
Sån tur att jag har lite knäckebröd också och det verkade vara svårare att ta sig igenom det paketet, så det verkar vara intakt. Smakade bra i alla fall, fast en myra kröp omkring på tallriken. Fast de är väl inte så giftiga?
Annars har ju myrorna, förutom att bita en massa på mina fötter och ha badkalas i badkaret, tagit vägen ner i flingtallriken. Efter det fick de ha flingorna för sig själva.
En annan mystisk grej är allt vatten som hamnar på köksgolvet, inte bara precis vid väggen utan i en pöl mer mitt på golvet. Är det rören som läcker på något sätt eller har det kommit in genom fönstren när det regnat? Även en av hyllorna i köksskåpet hade en massa vatten på sig.
Jag misstänker att det kan ha varit storödlis som varit hungrig och leksugen. Men jag kanske rent av fått en ny inneboende?
Mystiken tätnar och jag håller er uppdaterade!
Ha det gott!
Camilla
Dags för söndagsfrukost och ska ta fram lite bröd. Fast bara 2/3 är kvar sedan igår kväll. Hmm, någon har varit hungrig.
 |
| Vem är det som ätit av mitt bröd? |
 |
| Har storödlis spelat domino? |
Annars har ju myrorna, förutom att bita en massa på mina fötter och ha badkalas i badkaret, tagit vägen ner i flingtallriken. Efter det fick de ha flingorna för sig själva.
 |
| Varifrån kommer vattnet på golvet? |
 |
| Och varifrån kommer vattnet i hyllan? |
Mystiken tätnar och jag håller er uppdaterade!
Ha det gott!
Camilla
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)