Sista dagen i Nairobi

Hej igen!

Ja, idag är det dags att åka hem till Sverige igen. Vill stanna! Än en gång har jag liksom fått ett nytt hem. Känner till var man byter Matatu från och till stan och vilka motorcykeltaxichaufförer som står vid Embakasi och undrar om vi inte ska åka med dem. Allt blir bara så naturligt och jag är på plats 100% även om hemma också finns närvarande.

Milly jobbar en stund idag, men har sett till så att jag ska ha det bra. Hon har sagt till Iréne och Angela, som också är hemma att de ska fixa varmvatten till duschen till mig. De har inget varmvatten i kranen, så man får ha två spänner – en med varmt och en med kallt vatten. Sedan mixar man lite till rätt temperatur och skopar det över sig.

De har också förberett frukost – formfranska och blue band, som är deras smör och afrikanskt te, en blandning av varm mjölk och vatten och te. Och sett till så att de ska säga till mig när de nigerianska filmerna på TV börjar. Känner mig helt klart välkommen och omhändertagen.

Ha det så bra! Jag tror vi hörs snart igen!

Camilla

Gospel

Hej igen!

På söndagen gick vi till kyrkan. Vi skulle vara där vid 10, men var där strax efter elva. Vi åkte till Millys lokala kyrka, Nairobi Gospel Centre International. Utanför kyrkan träffar vi Susan och hennes två barn. Susan är en annan kusin till Milly. Eller ja, hennes man är kusin med Milly.

Kyrkan var väldigt stor och vi kom in strax då de börjat så vi kommer mitt under ett härligt gosspelnummer. Gudstjänsten pågår i tre timmar, men känns trots detta inte lång. Det är mycket musik och just idag var det många intressanta saker som hände. En kvinna i kören skulle på kvällen ha släppfest för sin skiva så hon sjöng från den, en annan känd Kenyansk sångerska var där och framförde en helt ny låt och en pastor, som är chef över alla pastorer i Uganda var på gästbesök och hade en predikan om vikten av att tillhöra en lokal kyrka.

Efter kyrkan bjuder Susan oss med på lunch hemma hos dem och köper på vägen hem genom slummen till deras gated community som ligger innanför, getkött. Det blir en god lunch och trevligt sällskap där vi diskuterar allt från skolklassers storlek, bilmärken, homosexualitet, resande och giftermål. Susan och hennes man är inte formellt gifta. Utan traditionellt gifta. Det innebär att man under en typ av ritual  ätit get tillsammans och ses därefter som gifta. Annars kan man också gifta sig borgerligt eller i kyrkan. Och om man som man och kvinna bott tillsammans under tre år, blir man automatiskt gifta. Hon berättade också att alla visste att de var gifta.

Ha det så bra så hörs vi snart igen!

Camilla

Joan

Hej igen!

Efter lunch på lördagen åkte vi hem till Millys kusin, Joan. Kusin är ett rätt vitt begrepp och i detta fallet var det snarare Joans man som är syssling till Milly.

När vi kom hem till Joan låg hon och vilade. Hon hade just kommit hem efter att ha legat på sjukhus i tre veckor. Hon har sjukdomen sickelcellsanemi och hade nyss fått diagnosen Malaria. Enligt vad jag tidigare förstått borde det inte vara möjligt att få Malaria, då man har sickelcellsanemi, men förstår inte riktigt hur det hänger ihop. Sjukdomen i sig har hög dödlighet och många dör innan 18-19 års ålder. Hon hade bland annat en syster som dött av det. Joan är idag mellan 25 och 30 år. De som har sickelcellsanemi och överlever övre tonåren har sedan en mer vanlig medellivslängd, men har en ökad allmän känslighet.

Hon fick i alla fall medicin mot Malaria och blev sämre av det, fick en massa utslag och symptomen från börja försvann inte. Doktorn sa till henne att jodå, nu är du bättre. Sedan insåg hon att hon hade lunginflammation istället och fick medicin mot det, vilket hon blev bättre av. Hon fick dessutom lite andra reaktioner och behövde dialys. Efter dialysen fick hon en stroke, på grund av att blodet har lättare för att koagulera av sjukdomen och blev av med känseln i ena sidan och tappade talet. Hon fick sedan tillbaka de en kort tid efteråt och läkaren, en annan än den som sagt att hon hade Malaria, var överraskad och imponerad över det.

Hon var nu mycket bättre men har fortfarande minnesluckor efter stroken. Dagen innan hade hon fått ta bort dialysengrejerna och värderna var väldigt bra. Och hon verkade också mycket piggare när vi hade varit där och tillsammans titta på en massa roliga såpoperor från Mexico och Nigeria.

Ha det så bra så hörs vi snart igen!

Camilla

Bebisgeparder

Hej igen!

På lördagen begav vi oss till Kenya National Park, där vi träffade Anna, en svensk tjej jag träffade i Kisumu, och hennes indiska pojkvän. Vi skulle vara där vid klockan 10, då vi bestämt tid med dem. Men då tiden och planeringen är som den är i Östafrika hade jag förvarnat att vi kunde bli lite sena. Polisen hade just nu en ökad koll på Matatusen, så att man följer reglerna för hur många som får åka i dem och om tillstånd och sånt finns, vilket innebar att många matatus inte var i traffik och det var därför svårare att ta sig fram kollektivt.

Och sena blev vi. Nästan en och en halv timme… Att saker inte händer när det ska ser jag personligen inte som något problem, bara när det drabbar andra, som i det här fallet. Men de båda var också vana vid att saker inte riktigt händer när man sagt att det ska hända.

Vi gick sedan på Safari Walk, som man kan säga påminner lite om Nordens Ark, fast mindre och med afrikanska djur istället. Därefter gick jag och Milly vidare till Animal Orphanage, ett barnhem för vilda djur, där de bland annat hade supersöta gepardungar. Var väldigt fint.

Sedan tog vi en matatu vidare till centrum, där vi gick till en restaurang och jag beställde på nytt Tilapia. Kyparen ville verkligen försäkra sig m att jag förstod att det var en hel fisk med ben i. Och, jo, det kände jag ju till.

Men fisken såg väldigt skum ut. Var mer svart än brun, som den brukar vara. Inuti såg den lite rosa ut och den luktade mer som rå fisk. Jag sa till kyparen att den inte luktade bra. Och han svarade: jo, det gör det. Fick säga det några gånger till och lät honom sedan lukta på den. Då kom han snart med två tomma tallrikar och sa till oss att ta bort dem. Så det blev istället väldigt goda pommes frites!

Ha det så bra så hörs vi snart igen!

Camilla

Fredagsutgång i Embakasi, Nairobi

Hej igen!

På fredagen flög jag till Nairobi. Milly kom och hämtade mig på flygplatsen och sedan tog vi en matatu. Vi tog oss till ett ställe i närheten av där hon bor där vi träffade några av hennes kompisar. Där hade vi en väldigt trevlig kväll och åt get och dansade en massa. 

Men innan klockan blev elva var vi tvungna att åka därifrån. Då skulle vår vagn bli förvandla till en pumpa. Ja, eller ionte. Men vissa ställen har inte tillstånd att ha öppet efter elva. Om man då befinner sig på restaurangen och polisen slår till, vilket de brukar göra, får man spendera natten i fängelse. Och det hade vi inte riktigt tänkt att vi skulle göra.

När vi kom hem fick jag träffa hennes mamma och kusin Angela och hemhjälpen Iréne.

Ha det så bra så hörs vi snart igen!

Camilla

Leken som speglar

Hej igen!

I Östafrika använder man sig inte av barnvagn till sina barn. Man bär dem istället i en typ av bärsjal eller tygstycke på ryggen. Barnen verkar vara väldigt bekväma med eet och de vet hur de ska hålla sig fast även om de är väldigt små.

När Neeemas barnbarn och hemhjälpens lilla dotter lekte lite med mig en kväll tog de gosedjuren och ville att jag skulle lägga dem på deras ryggar. De böjde sig framåt och tog tag i gosedjuren och sprang sedan omkring. Även när de är så små som dessa två små flickor så har de redan socialiserats in i systemet, som de redan kände väl till.

Ha det så bra så hörs vi snart igen!

Camilla

Hejdå Tanzania - hej Kenya

Hej igen!

Ja, då var det sista dagen i Tanzania och jag åker vidare till Nairobi idag. Det är än en gång med sorg i hjärtat jag gör det. Men jag hoppas att jag snart kommer tillbaka igen.

Gårdagen ägnade jag mig åt att kurera min förkylning och det hjälpte nog en del. Nu känns det som den snart ska vara borta.

Bland hotellpersonalen är det flera som har frågat mig hur det är med min förkylning, som jag tror att någon av mina afrikanska vänner talade om för dem där att jag hade. Det är fint när de vet mer än vad man har sagt själv.

Förmiddagen idag ägnade jag mig åt att utforska Mwanza. På väg ner till centrum är det en man som ropar till mig att jag har pengar i fickan. Och när jag tittar efter så är det mycket lite pengar som sticker upp. Jag tackar för att han talade om det så snällt och beger mig vidare.

De hade en jättestor marknad och det blev lite mer tyger. I Mwanza är det mest tyg av sorten Kitenge som är populärt. Kikoy har de också, men då en lite annorlunda typ som är mer ullig.

Jag köpte också lite musik och filmer och fick nog etala lite för mycket på sina ställen, men det känns ändå OK. Får hoppas att musiken fungerar denna gång med. Det gjorde den inte sist utan skivan var då tom. Försökte mig på att köpa samma sorts musik som jag köpte sist - Mahkirikiri, som är ett Botswanskt band. Denna gången var det även med video.

På väg tillbaka till hotellet ropar några på mig och ber att jag ska äta kassava med dem. Så det gör jag. Det kommer fram lite annat folk och pratar också och jag får väl i alla fall två giftemålsförslag.

Sitter just nu på flygplatsen i Mwanza och väntar på planet till Nairobi och har lärt mig att man inte får ta med sig batterier i handbagaget. Så jag fick fint lämna ifrån mig åtta batterier. =(

Ha det så bra så ses vi snart igen!

Camilla

Bra swahiliövning

Hej igen!

Under veckorna jag har varit här har jag fått höra en massa swahili och jag tror att jag utvecklat den en del. Dels är det väldigt bra att det är så många runt omkring som har pratat swahili, så jag har fått höra och tagit in det den vägen.

Men bästa sättet är ändå att prata själv. Jag brukar vara rätt försiktig vad gäller att prata ett främmande språk när andra som kan något annat språk lyssnar. Men förväntas det av mig att jag ska prata det så gör jag det i större utsträckning. Jag tycker också att det är lättare att uttrycka mig i skrift på ett främmande språk.

Men det bästa för min swahiliträning har varit när jag pratat med de som inte förstår något annat eller är begränsade i sitt uttryck på till exempel engelska. Och när jag väl börjar prata så märker jag ju att det finns en hel del där. Detta märkte jag bland annat när jag pratade med Neemas hemhjälp Flora och med Neemas systerbarnbarn Maggie.

Det gick också väldigt fint att prata swahili med Mustapha och han tyckte att jag pratade bra swahili nu och han vet ju hur det lät för ett år sedan också. Han pratar dessutom en del engelska, så det finns lite av en back up där. Jag tror också att det är extra lätt att prata med honom eftersom han själv kan se vad det är för något i språket som kan göra det svårt att förstå och han är tydlig när han pratar och rättar också till när det blir fel form på till exempel ett adjektiv som hör ihop med ett substantiv i en annan klass. Jag tror dessutom jag börjar få lite kläm på vilka adjektivklasserna ska vara nu så det känns rätt spännande!

Och nu när jag åker vidare till Nairobi kanske jag utan att jag vet om det har full koll på Sheng, som är ett slangspråk som blandar swahili med engelska.

Ha det så fint så hörs vi snart igen!

Camilla

Första mzungun på hotellet

Hej igen!

När vi åt middag nere i restaurangen igår på hotellet - eller middag och middag - det blev chapati, te och glass, kommer det en man till vårt bord. Mannen sätter sig ner och frågar hur läget är. Lite avvaktande säger både jag och Neema att det är fint. Mannen är väldigt propert klädd, men det känns lite udda och vi undrar lite båda vad han vill.

Han tar sen upp några visitkort och lägger ett på bordet vid mig. På det står det General Manage och hotellets namn. Jag inser då att det är chefen för hotellet och skickar över visitkortet mot Neema. Han frågar någon gång till hur läget är och vi svarar bra igen. Sen säger han välkomna och lämnar oss.

Neema berättar sen att de hade talat om för henne när vi checkade in att detta var första gången de hade en Mzungu (viting) som bodde på hotellet, vilket skulle vara jag då. Och det var förmodlingen till varför managern hade kommit och satt sig vid vårt bord. konstigt, konstigt att det skulle vara något så speciellt med mig.

Ha det så bra så hörs vi snart igen!

Camilla

Tanzanianskt mobilt bredband

Hej igen!

Idag hade jag tänkt ta mig till Saa nane nationalpark som ligger på en ö i Victoriasjön, men eftersom jag är lite sjuk kändes det bättre att ta en helt ledig dag och bara vila och skriva lite blogginlägg på hotellet. så hoppas jag att jag har blivit piggare imorgon när jag ska vidare till Nairobi i några dagar och hälsa på Milly.

Att använda internet har fungerat väldigt bra i Tanzania och jag har använt mig av ett mobilt bredband. Men det är lite klurigt att först komma på hur man ska använda det. Men nu har jag full koll.

1. Först får man köpa telefontid, så kallad air time och skrapa fram en kod.

2. Sedan får man ta ut simkortet från det mobila bredbandet och sätta in det i en vanlig telefon.

3. Därefter slår man laddapåkoden och det nummer man skrapat fram och kollar saldot.

4. Man sätter sedan in simkortet i det mobila bredbandet och får ringa ett nummer från datorn där man talar om att man vill köpa ett visst abbonemang - till exempel en veckas tid WIKIMOJA.
5. Därefter bekräftar man att man köpt det man ville ha genom att skoicka ett nytt meddelande med ja - NDYIO.

6. Klart att använda i en veckas tid!

Missar man något av dessa steg. Till exempel att skicka meddelandet om vilket abbonemang man vill ha kostar det en mass - ca 5000(dividera med drygt 250 för att få i SEK) för en halvtimme, mot 15 000 Tsh för en vecka. Den varianten har jag också provat!

Ha det fint så hörs vi snart igen!

Camilla

Lift till Mwanza

Hej igen!

Från Musoma hade jag sedan tänkt ta mig till Mwanza med buss någon gång på förmiddaen på onsdagen. Men jag hade lyckats tajma mitt besök så bra att Neema kom hem från Lesotho dagen innan jag kom och skulle vidare till Bukoba, också i Tanzania på onsdagen. Hon och Masasi skulle möta upp Björn för ett möte i Bukoba och skulle åka med en av projektbilarna till Mwanza för att sedan ta flyget därifrån dagen därpå.

Så på onsdag förmiddag, ja det var tänkt vi skulle åka vid 10, men kom väl i väg vid 12, vilket inte spelade någon som helst roll, tog Mustapha oss och Creaty, som var sjuk och skulle till Mwanza för en medicinsk check up mot Mwanza!

Resan till Mwanza tog kanske fyra timmar och på vägen stannade vi för att köpa lite ris, grönsaker och annat smått och gott. Det var så där afrikanskt trångt i bilen och härligt att höra dem prata en massa swahili även om jag inte förstod allt de sa. Det blev en alldeles underbar bonusdag med dem allihop! Och en väldigt mycket säkrare transport än med buss.

Dan efter skulle Mustapha köra hem en kvinna, Leonida, som arbetar på kontoret som fått sin fot gipsad efter en olycka, så vi åker först alla och hälsar på henne. Vi åker hem till hennes släktingar där hon bor tillfälligt och vi blir bjudna på läsk och himla goda rostade jordnötter. De ställer fram en massa olika sorters läsk och börjar fråga Neema vilken läsk hon vill ha. Masasi reser sig då och tar Stoney Tangawizi, en ingefärsläsk som är min absoluta favorit, och ger mig den i handen och säger att den är till mig. Till lunchen tidigare under dagen hade jag försökt beställa en sådan, men då var den slut. Vi får också se Leonidas röntgenplåtar och lyssnar på en rwandesisk musikgrupp på musik-DVD.

När vi är på väg att gå pratar en av släktingarna med mig och säger att jag borde stanna i Tanzania. Han undrar också om jag är gift och när jag svarar nej säger han att han ska hitta en bra man till mig.

Ha det så gott så hörs vi snart igen!

Camilla

Ieh!

Hej igen!

En härlig sak de har i swahilin är uttrycket Ieh, som kan sägas vara ett ord för eftertryck men kan också vara ett uttryck för förvåning. När man säger det går man upp i tonläge väldigt mycket och när män säger det går de upp i falsett.

Jag märker själv att jag tar in en massa swahili nu och tonlägen och uttryckssätt tror jag bearbetas passivt på något sätt. Jag har kommit på mig själv med vad jag tror en övning i detta uttryck, då jag väckt mig själv i sömnen då jag tror jag övat på detta. Det skulle vara kul att spela in mig själv på band när jag sover nu för jag brukar tala lite i sömnen. Så vem vet - jag kanske pratar en massa swahili i sömnen?

Ha det så bra och vi hörs snart igen - Ieh!

Camilla

Extended family

Hej igen!

En stor skillnad mellan Östafrika och Sverige är samhället man lever i och hur man förhåller sig till varandra. Som jag upplever det finns det en större närhet och omtanke om varandra än vad vi har i Sverige. Det märks tydligt att Sverige är ett individualistiskt samhälle mellan man i Östafrika har ett kollektivistiskt samhälle.

Detta blir bland annat tydligt i det begrepp som man kallar för extended family, det vill säga utökad familj. Det är inte bara den egna lilla familjen som är ens familj i vår mening utan det är även syskons familjer, svärföräldrar, svågrar och svägerskor och deras familjer.

Man har ett outtalat - eller kanske uttalat - ansvar gentemot alla i sin utökade familj. Och tjänar man lite mer pengar eller har bättre förutsättningar på annat sätt, ställer man upp. Detta även om släktingarna i sin tur faktiskt utnyttjar detta och kanske då inte anstränger sig själva för att skaffa sig det de behöver själva.

När Neemas syster gick bort hamnade så underhållsansvaret för hennes systerdotter och hennes dotter i sin tur, Maggie, på Neema. Så nu när systerdottern börjat på universitetet och ska gå där i tre år betalar Neema för det och Maggie får under tiden också bo hemma hos Neema. Och lilla Maggie har absoult inget emot det, då hon verkligen älskar Neema och vill göra allt som hon gör.

Jag tycker att det är beundransvärt att man verkligen tar hand om varandra på det sättet, som Neema gör.

Ha det bra så hörs vi snart igen!

Camilla

Malaria

Någon dag innan vi besökte Comfort på internatet hade en av hennes klasskamrater precis gått bort i Malaria. När vi talade med rektorn sa han att det verkligen var tragiskt och att det trots att det inte var hans eget barn var han alldeles förstörd.

Det blir så påtagligt att förhållandena är så olika mellan hur det är i Östafrika och hur vi har det. Dels de sjukdomar som finns här på plats och också möjligheten att upptäcka det i tid eller bota det.

Rektorn berättade dessutom att detta var det tredje barn samma familj hade förlorat. De övriga två hade dött av sickelcellsanemi, som är en ärftlig sjukdom och också orsakas av en typ av parasit.

Eleverna på skolan var lediga från undervisning nu någon dag på grund av det som inträffat.

Camilla

Comfort Sara

Hej igen!

Efter jobbet på tisdagen gör vi ett försök att hälsa på Neemas dotter Comfort Sara, som är 11 år Hon har för några månader sedan bytt skola - från en internatskola i Mwanza som ligger 20-25 mil från Musoma till en internatskola som ligger i Musoma.

På internatskolan får man egentligen inte hälsa på utan då de har speciella hälspådagar. En sådan hade de på söndagen innan jag kom och Comfort var då hemma hos sin familj.

Neema hade lite skolavgifter att betala till skolan, så hon sa att vi skulle kunna använda det som ursäkt för att få komma till skolan också. Så vi åker dit och Neema pratar lite kort med rektorn som inte ser det som några problem att vi hälsar på en kort stund.

Fina lilla söta Comfort Sara!

Comfort blir jätteglad över att se mig och alldeles tårögd, vilket jag också blir. Hon är sig lik förutom att hon har fått snagga håret, som de gör på alla på den skolan. Hon poängterar också att jag ser annorlunda ut och jag har ju fått rätt mycket längre hår sedan jag var där sist och har även linser på mig.

Hon tar min hand och visar mig runt på skolan. Vi stannar till där de håller på att laga kyckling utomhus och några kvinnor hälsar på mig på sitt stamspråk och ber mig säga något. Och sen skrattar alla runt omkring.

Vi pratar lite om vad vi har gjort sen sist och hon frågar om när jag ska komma tillbaka nästa gång och undrar om jag ska stanna "like forever"

Jag får också se var hon sover - i ett rum med fem andra tjejer och kompisarna flockas kring oss, eller snarare kanske runt mig... Jag känner några små händer som tar i mitt hår och när jag vänder mig om fnissar alla. Vi pratar sen en stund med rektorn innan det är dags för Comfort att delta i kvällsbönen innan middagen. Neema uppmanar Comfort att studera ordentligt så kanske hon kan få komma till Sverige framöver. Och åh så roligt det var att få träffa henne igen!

Ha det så fint så hörs vi snart igen!

Camilla

Finaste återseendena!

Hej igen!

Efter frukost med kokt ris och kött och te med varm mjölk följde jag med Neema till Vi-skogens kontor i Musoma.på tisdagen. På vägen dit plockade vi som vanligt upp lite grannar och Murungi, som också arbetar på kontoret och som jag pratade i telefon med kvällen innan.

När vi kommer till parkeringen på kontoret är Rolf, som namnet kanske antyder är svensk, på väg därifrån och jag hälsar, men han reagerar inte riktigt först. Han känner inte riktigt igen mig först, men sen ser han vem jag är och vi pratar en stund.

Det var så härligt att komma tillbaka till kontoret igen. Även om det var ungefär åtta månader sen jag åkte därifrån känns det hemma väldigt snart. Jag får ett väldigt varmt välkomnande när jag kommer in. Först av finaste Mustapha, som arbetar som chaufför och sen av finaste Mwanakida, som arbetar med städ och lite praktiska grejer.

Jag går sen och hälsar på alla andra fina människor som är där och får säga hej till Rose, Mary, Masasi, Yahaya och lite nytt folk. Två, Jenitha och Edina, har slutat för nya jobb och Flora är hemma med sin lilla bebis. Några, Björn, Hakam och Ema, är tyvärr på resande fot och Kennedy jobbar i Bunda en bit därifrån, så dem har jag inte tillfälle att träffa. Och Kabambo och Esther, som visar sig ska ha en liten till, träffar jag först dagen därpå.

När jag hälsar på Felix och Damian uppfattar de först inte vem det är som hälsar på dem. När de gör det blir de alldeles jätteglada båda två.

Sen blir det fika runt tiotiden och det bjuds på banan och chapati och numera också te med varm mjölk som kommer från kon de har på ATC:n, som är ett träningscenter för olika träd- och odlingsmetoder Vi-skogen använder sig av.

Lunch äter Neema och jag på Safi, där det på nytt blir fisk men denna gång ugali till istället för matbanan som kvällen innan. Och efter lunchen beger jag mig ut på tygjakt på marknaden, som också känns så välbekant.



Ha det så bra och vi hörs snart igen!

Camilla

Till Musoma!

Hej igen!

Ja, på måndag eftermiddag kom jag sen till Musoma! Jag flög dit från Dar och landade på den lilla grusflygplatsen. Och en massa minnen kom direkt tillbaka! Och väg hem till Neemas hus har de blivit klara med vägen, som de arbetade på under hela tiden jag var där sist. Och ungefär halva vägen har asfalt!

När jag kommer hem till Neemas hus, där jag bodde förra året under 5 månader möts jag vid porten av den nya hemhjälpen, Flora, lilla Maggie, fyra år, som är Neemas systerbarnbarn och lilla Helena, drygt ett och ett halvt. Maggie träffade jag också förra året några gånger och hon är hur söt som helst. När jag är på väg ur bilen kommer först Maggie och ger mig en kram och efter det kommer Helena. Det var ett väldigt trevligt mottagande!

Neema har som vanligt mycket jobb att göra, och eftersom hon varit i Lesohto två veckor utan internet och telefon har hon mycket att ta igen, så hon kommer hem först senare. Så under tiden bli jag visad till mitt gamla rum, där jag får bo denna gång med. Sist, när Sara och jag bodde i huset, bodde resten av familjen i ett mindre hus på den lilla innergården, så det var kul att se hur det såg ut i vanliga fall inne i huset. Men det mesta var sig likt, förutom att de hade fler soffor i vardagsrummet och att de nu hade flyttat in i det "hemliga rummet" som var låst när vi var där.

Jag pratar också med Flora en del, bara på swahili, eftersom hon inte kan engelska och hon kokar vatten så jag kan ta mig en dusch. Jag blir också ordentligt underhållen av de små flickorna. Helena kommer och sätter sig precis intill och vill sen inte släppa mig, När vi druckit lite te och hon börjar bli trött tar Flora upp henne i knäet för att hon ska sova. Hon går ner därifrån och kommer och sätter sig i mitt knä och det tar ingen lång stund innan hon somnar där. Och Maggie pratar konstant med mig och visar mig en massa saker.

Sen hälsar jag också på Bibi, som är Neemas svärmor och hon sitter på sängkanten med huvudet nerböjt och verkar rätt trött. När jag kommer dit lyser hon upp och börjar tala skorna hon fick förra året. När fyra kompisar som bott några månader i Bukoba, på andra sidan Victoriasjön, Sofia, Matilda, Carro och Kristina var och hälsade på mig i Musoma förra året lämnade Sofia kvar ett par gamla skor som var lite trasiga. När jag en dag satt och pratade med Bibi berättade hon att hon inte hade några skor, så då gav jag dem till henne och redan då blev hon väldigt glad över dem.

En JÄTTEstor Tilapia. Och lilla Maggie i bakgrunden.

Neema kommer hem en stund senare och det är jättekul att träffa henne igen. Hon gör sig iordning och vi åker tillsammans med Maggie till finrestaurangen Peninsula och beställer det bästa man kan äta i Musoma, Tilapia, som är en typ av abborre. När min tallrik kommer in kan jag inte sluta skratta. Jag har tidigare ätit jättestora tilapior där, men denna är verkligen helt enormt stor!

När vi kommer hem sen visar Neema lite foton från när hon var ung och när barnen var små och lite senare kommer även hennes man hem. Vi kollar på lite Nigeriansk såpopera och sen är det dags att säga god natt och jag går och lägger mig i jättesängen där lilla Maggie redan sussar så sött!

Ha det bra och vi hörs snart igen!

Camilla

Att skicka bagage med frakt

Hej igen!

På måndagen skulle det sen bära iväg till Musoma, där jag bodde i fem månader förra året. Jag skulle flyga men eftersom jag sedan ska vidare lite inom Östafrika ville jag inte ta med mig mitt stora bagage hela vägen.

Jag hade gjort lite efterforskningar för att se hur man skulle kunna skicka min stora väska hem och till och med engagerat min mamma och bror lite, men det hela var lite svårförståeligt, så jag tog mig till flygplatsen nästan två och en halv timme före boarding time för att se om jag kunde lösa det plats på flygplatsen i Dar es Salaam.

På flyplatsen fick jag hjälp av en man som försökte utröna det hela. Han ringde några samtal och efter omkring en halvtimme sa han att det skulle fungera. Jag undrade om vi skulle ha tid till det hela och han sa att det är inga problem - det tar 20 minuter. När sedan en taxichaufför tar mitt bagage undrar jag vart vi ska och om det är långt. Han säger att det inte är det. På frågan om något är långt bort får man oftast svaret att det inte är det. Och det visar sig vara en bit bort och att vi ska åka till en annan terminal. Jag talar om när mitt flyg ska gå och mannen säger att det inte är några problem.

På Cargo-terminalen kollar de med metalldetektor så jag inte har med något konstigt med mig och sen får väskan vägas och jag får skriva vart jag ska skicka grejerna och ska sen vänta på kvittot. Det tar en bra stund, mer än 20 min kan man säga och boarding time börjar närma sig och jag börjar bli lite stressad.

När det är 10 min kvar till boardingtime kommer så kvittot. Det förzta. Sen kommer de på att de måste kolla i väskan också. Sen ska det hämta ett till kvitto och ett till. Som tur är taxin redon när allt det är klart och vi åker tillbaka.

Check inen går fint och sen är bordningtiden en halvtimme försenad, så det löser sig fint och jag hamnar så "hemma" i Musoma två timmar senare.

Och om och hur bagaget kommer fram - det får vi helt enkelt se.

Ha det bra och vi ses snart igen!

Camilla

Underbar dag

Hej igen!

Söndagen var min sista dag i Dar es Salaam, för den här gången får jag välö tillägga. Den tillbringade jag på det fina hotellet White Sand.

Dagen var helt underbar och innehöll Guavajuice, solande, nygrillat lamm, chokladkaka, swahiliprat, bad i en jättevarm och härlig Indisk Ocean och snäcksamlande på stranden.

Ja en helt underbart perfekt dag helt enkelt och en fin avslutning på Dar es Salaamsvistelsen.

Ha det bra så hörs vi snart igen!

Camilla