Bebisgeparder

Hej igen!

På lördagen begav vi oss till Kenya National Park, där vi träffade Anna, en svensk tjej jag träffade i Kisumu, och hennes indiska pojkvän. Vi skulle vara där vid klockan 10, då vi bestämt tid med dem. Men då tiden och planeringen är som den är i Östafrika hade jag förvarnat att vi kunde bli lite sena. Polisen hade just nu en ökad koll på Matatusen, så att man följer reglerna för hur många som får åka i dem och om tillstånd och sånt finns, vilket innebar att många matatus inte var i traffik och det var därför svårare att ta sig fram kollektivt.

Och sena blev vi. Nästan en och en halv timme… Att saker inte händer när det ska ser jag personligen inte som något problem, bara när det drabbar andra, som i det här fallet. Men de båda var också vana vid att saker inte riktigt händer när man sagt att det ska hända.

Vi gick sedan på Safari Walk, som man kan säga påminner lite om Nordens Ark, fast mindre och med afrikanska djur istället. Därefter gick jag och Milly vidare till Animal Orphanage, ett barnhem för vilda djur, där de bland annat hade supersöta gepardungar. Var väldigt fint.

Sedan tog vi en matatu vidare till centrum, där vi gick till en restaurang och jag beställde på nytt Tilapia. Kyparen ville verkligen försäkra sig m att jag förstod att det var en hel fisk med ben i. Och, jo, det kände jag ju till.

Men fisken såg väldigt skum ut. Var mer svart än brun, som den brukar vara. Inuti såg den lite rosa ut och den luktade mer som rå fisk. Jag sa till kyparen att den inte luktade bra. Och han svarade: jo, det gör det. Fick säga det några gånger till och lät honom sedan lukta på den. Då kom han snart med två tomma tallrikar och sa till oss att ta bort dem. Så det blev istället väldigt goda pommes frites!

Ha det så bra så hörs vi snart igen!

Camilla