Myrorna invaderar - Camilla har fått nog

Hejsan igen!

Jag bor ju inte riktigt helt ensam, fast det var så det var tänkt. Min lilla ödlekompis, storödlis, håller sig mest för sig själv och vi bor i olika rum, så vi har en fin relation. Jag har sett honom någon gång i köket och nån gång i vardagsrummet. Han är lite blyg av sig och sist jag skulle hälsa gömde han sig bakom kasettbandspelaren.

Myrorna däremot, Sisi och Misi, har bjudit in hela sin familj och släkt och vänner och hela grannskapet. De blir bara fler och fler. De flesta av dem har hållt till på bastmattan i vardagsrummet, men jag stökade nog till hemma hos dem nu i eftermiddags då jag flyttade på bordet och därmed deras matta.

Detta ledde till att de började söka sig till ett nytt ställe och det som verkade mysigast var vardagsrumssängen där jag huserat och grejat lite med datorn. Till en början var det inte så farligt. Några få kom upp i sängen och en massa kryllade på marken. De hade hittat en bra uppgång på min huvudända av sängen.

Jag gillar inte alls det där med att döda djur, inte ens små malariamyggor, men har ändå valt att göra det. Malaria är ändå inte så kul att få. Och nu blev det tyvärr en hel del mekanisk bekämpning av de små liven. Det intressanta var att det liksom fanns två storlekar på dem. De jättesmå och sen de något större med jättestora huvuden. Först trodde jag det var någon drottning, men sen visade det sig vara så många, så det var nog två klaner.

Det blev mer och mer av den mekaniska bekämpningen och de som kryllade i stor skala på golvet såg ut att minska allt mer.

Men när jag pratat en stund med mamma och bror på skype började det kittla lite på benen. Jag tittar och blir alldeles full i skratt - det myllrar av små myror på mina ben. Jag tittar sen på fotändan av sängen och nu har de tagit sig upp på andra sidan med. Och de verkar inte var färre trots de massa som jag just skickat till myrhimlen.

Så till slut får jag ändå, väldigt motvilligt, ta fram en av de många insektsbekämpningsmedlen som finns i lägenheten och gå på steg två - kemiskt bekämpning. Och de som är kvar på lakanet försöker jag sopa ner.

Det känns lite ensamt här nu, och kliar mest lite överallt. Men jag hoppas att myrorna i alla fall har det bra i myrhimlen och kan glädjas åt att de är där tillsammans. Förlåt...

Vi hörs snart igen!

Camilla