Hej!
Ja, nu har jag varit i Tanzania i några veckor och i Afrika i snart en och en halv månad. Saker börjar att kännas mer och mer hemvant och bekant. Råttorna på vinden har nästan blivit som en del av familjen och de dagliga strömavbrotten eller avsaknaden av vatten på jobbet känns inte som något konstigt alls.
Ingenting är riktigt ett problem här. Det är bara en fråga om hur man löser saker. När vår tolk blev sjuk i förra veckan och inte har varit med oss på våra tre senaste fältbesök, så fick de field officers som är med på våra fältbesök agera tolkar istället. Och det funkar väldigt bra. Även när exakt översättning behövs till de filmer som jag gör.
I söndags kände jag att det var dags att besöka en läkare. Magen hade varit dum sedan tisdagen och jag var matt och har gått ner en del i vikt. Så Björn var snäll och körde mig, med Sara som mentalt stöd, till den koptiska kyrkan, som också är en läkarmottagning. Där träffade vi en labassistent och hans fru, båda från Egypten, som sa att läkaren inte var där, men skulle återkomma om några timmar.
Han ringde sen senare på kvällen och jag fick komma dit, utan några som helst köer, och prata med läkaren och fick lite medicin och skulle komma tillbaka dagen (då med fler besökare där, men det gick ändå väldigt snabbt) efter för att lämna några prover. Magen var det inget fel på. Däremot hade jag halsfluss och urinvägsinfektion. De roliga pillrena som jag fick var rosa, vita och bruna och ett av dem innehöll kreosot. De verkade i alla fall hjälpa på något sätt och jag blev väldigt pigg av dem.
Kwa heri!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar